Nyligen har Statens medicinsk-etiska råd (Smer) släppt en rapport om sena aborter. Den är på många sätt en förfärande läsning. Perspektivet är att våra möjligheter att i dag rädda allt tidigare födda utgör ett problem eftersom dessa möjligheter under dagens lagstiftning inkräktar på kvinnors rätt till sena aborter. Och det är denna rättighet som över allt annat måste skyddas trots att, även med rådets egna ord, människans rätt till liv ligger i den andra vågskålen.
Det har under lång tid varit klart att den medicinsk-tekniska utvecklingen, under rådande lagstiftning, påverkar hur sent aborter får utföras. Abortlagen säger att tillstånd till sen abort inte får ges ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.” Tillskyndare av svensk aborträtt har tidigare använt begreppet livsduglighet i syfte att ge abortgränsen en rationell grund. Först när fostret kan överleva utanför modern är det i egentlig mening en människa med människovärde och rätt till liv, har resonemanget gått.
Utan en referens till "livsduglighet" skulle abortlagens veckogränser enbart vila på godtycke. Även formellt, alltså. För som kritiker har påpekat är fostret livsdugligt ända från konceptionen, om vi med livsduglighet menar just duglighet till liv. Att det inte kan överleva utanför livmodern upp till den 22:a veckan är därför ett skäl att behålla det i livmodern, inte ett argument för att få behandla fostret som vore det en inflammerad blindtarm.
När nu foster kan överleva utanför livmodern redan vecka 22 och även vissa foster överlever sena aborter sätts livsduglighetsbegreppet på prov. Håller vi fast vid det måste praxis ändras och den övre gränsen för abort sänkas. Men det är inte vad Smer föreslår. Nej, de föreslår i stället att livsduglighetsgränsen ska ersättas av en fast veckogräns. De skriver: "Gränsen för sen abort skulle därmed inte baseras på den medicinsk-tekniska utvecklingen inom vården av för tidigt födda".
Det är ett fräckt förslag vars principlöshet borde genera alla utom de mest hårdhudade. För Smer vill alltså förkasta livsduglighetsgränsen just som den för första gången skulle kunna fylla sin avsedda funktion att begränsa hur sent aborter får utföras. Och kanske visar detta att begreppet aldrig var avsett att begränsa aborträtten utan tvärtom att enbart möjliggöra den genom att tillföra abortlagen från 1974 ett sken av vetenskaplighet.
Och det slutar inte där. Även i Smers föreställningsvärld får foster ett människovärde allra senast vid födseln, även om förlossningen är ett resultat av en sen abort. Det blir då ett barn med den rätt till liv som alla övriga människor har.
Men att rädda ett barn som överlever en abort till livet skulle begränsa kvinnans självbestämmande och inskränka hennes, i Smers ögon absoluta, aborträtt. Därför måste målsättningen vara ”att inga livsdugliga foster ska födas fram efter sen abort.” Och lösningen på detta är att innan aborten inleds injicera ett ”läkemedel” som gör att fostrets slående hjärta stannar. Det som injiceras är självklart inget läkemedel utan ett gift som dödar den lilla livsdugliga människa som, i kraft av sin mänsklighet, borde ha all rätt att leva och att få bli lämnad i fred.
Smer kallar det ”feticide”, ett begrepp som hör hemma i brottsbalken. För ett brott är det, även om lagen säger något annat.
Smer hade kunnat föreslå andra förändringar av abortlagen som hade tagit större hänsyn till fostrets människovärde. Det hade rimmat bättre med följande formulering i rådets uppdrag: "Människovärdet är knutet till människans existens, inte till det hon äger, gör eller kan." Att de nu i stället väljer att se på kvinnans rätt till sena aborter som absolut och orubblig gör det tydligt att rådet inte längre står upp för den humanistiska människosyn som har utgjort rådets, och hela vårt samhälles, fundament.
Pelle Poluha, MRO – Människorätt för ofödda
