Under generationer har den stämt an vår djupa längtan att få lämna mörker och kyla för att återigen få omslutas av blomsterängar, doftande syrener, sol och bad och lediga dagar. Sommaren var årets höjdpunkt – besjungen och varmt prisad i alla våra sommarsånger.
I klimatkrisens kölvatten har sommaren med ens bytt ansikte och färgskala från det livgivande solgula till det ödeläggande brandröda. Det är ett sorgset och vemodigt konstaterande att sommaren – vår vackra och efterlängtade årstid – inte längre förmår skänka oss den ljuva sommarkänsla och livgivande kraft där allt blir återfött. Sommaren är satt under attack av giriga och hänsynslösa krafter som under långliga tider struntat i alla klimat- och miljöhänsyn och slår nu tillbaka.
Delar av det liv som tidigare skapats och återfötts i sommarlandskapets ymniga grönska hotas nu i stället av död och undergång, torka och bränder. Sommaren i sin nya skepnad väcker vår oro och rädsla över att behöva fly hus och hem för att undkomma lågorna eller att tvingas få lägga ned gården och jordbruket. Sommaren är inte längre vår fulla livsnerv och bundsförvant som årligen försett oss med ett livsnödvändigt skafferi av föda och vacker fägring. Sommaren väcker istället vår ångest över att förlora delar av allt detta när vi nu verkar ha passerat tolvslaget. Vi riskerar därmed hamna i ett limbo där vackra sommarminnen och sommarlängtan tillhör det förgångna. Vi har en brådskande hemläxa att göra om det hela ska gå vägen.
Hans Luthman
