Vi står öga mot öga. Situationen griper tag i mitt hjärta. Det är som om Herren Jesus står framför mig: "Jag var främling och ni släppte in mig." In i hemmet, in i gemenskapen, in i kyrkan, in i samhället, in i hjärtat.
En nära tjugo år gammal bön besvaras. Känslorna väller över mig, som när en stor våg slår in mot havets kust. Tårarna kommer. Nu vet jag. Jag var semestervikarie för kyrkoherden vid Svenska kyrkan i Wien. Där berättades om Svenska Israelsmissionen under andra världskriget. Några överlevande fanns kvar. Prästen Birger Pernow försökte rädda judar och kristna av judisk börd. Stora skaror samlades vid gudstjänsterna i kyrksalen. Med stor oro, men samtidigt med lite hopp, tog människorna emot Herren Jesus Kristus i de enkla gåvorna, ett litet bröd och en droppe vin. Hur kändes det som präst i denna situation?
När Svenska Israelsmissionen lämnade Wien, grävdes nattvardskärlen ner i en villaträdgård. De ville inte att kärlen skulle tas i tullen och hamna i nazisternas våld. Senare grävdes de upp. Sommaren 1999 höll jag dem i mina händer.
Första gången efter dopet ska han ta emot nattvarden. I de enkla gåvorna möts det himmelska och det jordiska. Det är som om Jesus stod där framför mig. I den ensamkommandes gestalt. Vad förmår då jag? Jag vet ju Migrationsverkets linje. Den sammanfattas i orden, som fälldes av dåvarande inrikesministern Anders Ygeman: ”Upp emot 80 000 skall utvisas!”
Jag önskar jag kunde säga: Du får stanna i Sverige. Du har lämnat islam, vi kan inte skicka tillbaka dig till ett land i krig. Men jag kan inte. För jag vet inte. Det finns ingen förutsägbarhet. Några får stanna, några får inte. Min bön besvarades. Jesus Kristus kom till mig. Som flykting. Det var stort. Men verkligheten med förvar, utvisningsbeslut och deportationer trängde sig snabbt på.
Hans bror fick permanent uppehållstillstånd. De hade flytt tillsammans undan kriget. Brodern hade konverterat ett halvår tidigare. Varför får inte båda stanna?
Detta är konvertiternas situation i Sverige 2018. Inte andra världskriget, inte Baltutlämningen. Det är just nu vi utvisar människor till en trolig död i Afghanistan. Kanske kommer några av de cirka 9 000 att få tillfälliga uppehållstillstånd för sina gymnasiestudier. Men de som kom till Sverige efter den 25 november 2015? Eller de som fått vänta fjorton och en halv månad, inte femton?
Jag vill vidga debatten lite. Det handlar inte bara om kristna. Det handlar om apostater, "avfällingar", de som lämnar islam. De kan bli kristna, hinduer eller ateister.
Enligt hanafitisk rätt straffas den som lämnar islam med döden. Det tillämpas inte officiellt, men inofficiellt av bland annat talibaner och IS. Vi förstår knappast vilket stort steg det är att lämna islam för en ung afghan. Det är av djup övertygelse, oberoende av om man blir ateist eller kristen.
Migrationsverkets handläggare förminskar ofta detta oerhörda steg ut ur islams värld. De kan ju ångra sig, om de skickas tillbaka. Fortsätter de att vara kristna, om de återvänder? Baseras konverteringen på en inre övertygelse?
För att testa detta får konvertiten besvara hundratals frågor eller är tvungen att vända ut och in på sina innersta tankar och känslor för en okänd människa. Det senare gör inte män i Afghanistan, knappast ens i Sverige. Vi som arbetar i trons värld vet, att det ofta krävs många timmar av lyssnande innan en människa öppnar sitt innersta.
Men de intyg pastorer och präster skriver, väger lätt i jämförelse med en handläggares utlåtande, trots att handläggaren oftast varken har religionsvetenskaplig utbildning eller någon erfarenhet av att hantera människors livsfrågor, än mindre tiden att lyssna.
Det verkar som om detta enda gäller: Så många som möjligt ska utvisas. Humanitet och medmänsklighet saknas.
Bland annat FN, USA, Ryssland och Frankrike säger att det råder krig i Afghanistan. Finland har stoppat alla utvisningar till Afghanistan. Utlänningslagen säger, att den inte skall utvisas, som riskerar "löpa stor risk att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, eller som civilperson löpa en allvarlig och personlig risk att skadas på grund av urskillningslöst våld med anledning av en yttre eller inre väpnad konflikt"? Vad mer krävs?
Stefan Sundbäck, präst, Bålsta
