Strax före jul tillbringade jag en helg i Stockholm med Lärarförbundet Student. Jag kan sammanfatta den som både rolig, utvecklande, lite jobbig och framför allt – en ögonöppnare.
Efter mingel och inspirationstal första dagen kastades ett gäng ”rookies” in i möten där vi skulle ta ställning till motioner, och det framgick ganska snart att de motioner som gick vidare kvalade om att bli fokusfrågor för förbundet under nästkommande år.
Några motioner fångade min uppmärksamhet lite extra. Bland de första motionerna som skulle behandlas fanns två gällande normkritik. Den ena kopplad till sexualundervisning och den andra bredare och mer allmän. Motionerna handlade om att Lärarförbundet Student ska verka för att alla lärarutbildningar ska få obligatorisk undervisning gällande normkritik. Vi lärare behöver kunna ”utbilda elever och ge dem en förståelse över att normer inte är bra“. Detta i relation till sexualundervisning för att “lärare ska gå ut och möta elever på ett normkritiskt sätt”. Huruvida detta eventuellt ska innebära att människor ska ifrågasätta könet en själv till synes föds med är oklart, men man kan ju få göra sin gissning.
Utan att specificera vilka exakta normer i sexualundervisning man bör vara kritisk mot visste en majoritet att det här var något bra och något alla blivande lärare behöver. Tillsammans med fyra andra röstade jag emot motionen. Dock hjälpte det föga när det var fyrtiofem andra som röstade för den. Då kunde man fråga sig vad som egentligen kan räknas som norm.
Trots att det inte var en direkt överraskning blev det ändå ett rejält uppvaknande. Det blir vad det blir om inte vi engagerar oss för att det ska bli något annat. Jag pratar inte bara om fackförbund, normkritik eller andra frågor så som om friskolor ska bekämpas eller inte, utan om alla de områden som vi studenter förbereds för att kasta oss in i.
Det finns få sammanhang där man som kristen kan glida igenom och känna att man både är sann mot sig själv samtidigt som man inte stöter sig mot samhällets och den stora massans åsikter och påtryckningar. Där har vi ju två val. Antingen glider vi med och bara gillar läget. Alternativt uttrycker vi vår åsikt, även om vi skulle råka vara i minoritet. Och det är svårt och tar emot ordentligt ibland. Men var det något som helgen också överraskade med var det hur mycket hejarop och beundran man faktiskt också fick av att gå emot strömmen, även av meningsmotståndare.
Det kostar på att uttrycka sin åsikt när den inte passar in, men någonstans vill jag tro att vi alla kommer att tycka att det är mer värt att vara sann mot sig själv än att tyst anpassa sig.
Nathalie Bencic, lärarstudent
