Det kristna dopet är, tillsammans med nattvarden, Nya testamentets förbundstecken och träder i kraft för första gången på pingstdagen efter Andens ankomst genom Petrus förkunnelse (Apg 2:38). Det omtalas för allra första gången av Jesus i missionsbefallningen (Matt 28:19) och förutsätter alltså Jesu död och uppståndelse som ett i tid och rum fullbordat verk och blandas aldrig samman med det tidigare Johannesdopet, vilket var ett omvändelsens dop till beredskap inför den annalkande frälsningen (Apg 19:4–5).
Om Jesu tolv apostlar, de som grundat kristendomen i historien, finns inte en enda stavelse i Skriften om att de någonsin blev döpta till Kristus. Om dessa apostlar aldrig blev döpta till Kristus så kan ju inte heller dopet vara det livsavgörande för någon enda människa. Och Skriften talar aldrig om dopets frukt i Guds barns liv, däremot överallt om Andens… Paulus står som prototyp för alla Guds barn överallt och för alla tider, och han blev ett Guds barn genom Andens gåva genom Ananias försorg, och tog sedan emot dopet direkt efteråt (Apg 9:17–18).
Grundtanken om att dopet är Guds frälsande nådemedel betyder att Gud handlar med människan i dopakten, att hon där dör och uppstår till ett nytt liv tillsammans med Jesus. Och denna övertygelse är sprungen främst ur följande två verser: "Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans" (Rom 6:4–5).
Att tolka denna text, som att det sker något andligt livsavgörande för människan i dopet är endast vilseledande eftersom Paulus gjort den tolkningen omöjlig i flera verser som följer: ”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus…” ”Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda…” ”Ty hans död var en död från synden en gång för alla…” (vers 6, 9, 10). Om Jesus aldrig någonsin upprepar sin död och uppståndelse, tillsammans med vem dör och uppstår då dopkandidaten?
Paulus ställer en fråga i vers 3 som är en avgörande nyckel: "Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död?" Aposteln förutsätter att syskonen i Rom tagit emot dopet på samma direktrelaterade sätt som han själv och alla andra Andens barn och frågar om det fått fylla sin undervisande uppgift: Att den evige Guden, som håller hela det förgängliga, mänskliga tidshavet i ett enda evigt nu och ser all tid och rum "samtidigt", en gång för alla har "sammanfattat sina barn i Jesu död och uppståndelse" (Ef 1:9–10, Rom 6:6).
Perspektivet är hisnande och i ännu högre grad inspirerande! Dopet är med andra ord tänkt att vara ett förbundstecken, en kontaktpunkt mellan himmel och jord och ett undervisningsmedel för andligt nyfödda, att de så fort som möjligt ska komma till insikt om frälsningens innersta natur och väsen. Märk väl! Innan Paulus andats ett enda ord om dopet så har han redan avhandlat frälsningen – tron på Jesus i 3:21 ff. och bekräftat och definierat den med – rättfärdighet, frid och Andens gåva i 5:1–5.
Jesus liknar sin försoning vid ett dop, ett dop som inte har något med vatten att göra när han säger: ”Jag har kommit för att tända en eld på jorden, och hur gärna ville jag inte att den redan vore tänd. Men jag har ett dop som jag måste genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat” (Luk 12:49–50).
Det är i detta Jesu försonande och frälsande dop till döden som Guds barn blivit sammanfattade. Jesus säger detta uttryckligen: ” … och med det dop som jag blir döpt med skall ni döpas” (Mark 10:39). Och i detta vilar svaret på det uteblivna dopet för apostlarna. De behövde det helt enkelt inte därför att de med egna ögon bevittnat Herrens död och uppståndelse, och från och med Andens ankomst på pingstdagen så levandegjorde Hjälparen ”sammanfattningen” (Joh 14:25) för dem.
Paulus, som kom något senare behövde dopet, och i hans liv verkade tecknet och undervisningsmedlet rasande snabbt och optimalt och han kan säga, gällande för sig själv och för alla andra Guds barn i alla tider i vilka medlet fått verka, i den helige Ande och med full visshet: "Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus…"
Dopet har således inget egenvärde men ett stort relationsvärde, det förutsätter och förhåller sig alltid till Nya testamentets frälsning – tron på Jesus genom Andens gåva från och med pingstdagen, och det förhåller sig på exakt samma sätt med hedningarna (Apg 10:44–48). Till sist och i rättvisans namn: Det finns fler än Svenska kyrkan som vilseleder.
Sven Degerfeldt, Göteborg
