I sin bok “The Triumph of Christianity” (HarperOne, 2012) beskriver religionshistorikern och sociologen Rodney Stark kontrasten mellan Europa och USA. I Europa fanns ett religiöst statsmonopol som producerade en slapp och lat prästklass. Eftersom staten försåg kyrkan med dess medlemmar fanns det ingen anledning för prästerna att försöka vinna själarna.
I USA frigjordes i stället den religiösa marknaden och där kunde de religiösa ledarna inte förlita sig på skattebetalarna. Detta var ett incentiv som lade grunden till USA:s starka religiositet.
Även liberalismens fader Adam Smith skriver om detta i ett ofta bortglömt stycke ur "Nationernas välstånd". För honom stjälpte, snarare än hjälpte, statens politiska och ekonomiska stöd kyrkans missionsiver. Den franske 1800-talssociologen och politikern Alexis de Tocqueville noterade just detta i "Demokratin i Amerika". Där beskrev han hur USA hade blivit ett anmärkningsvärt religiöst land just på grund av att man inte hade en statskyrka utan i stället en mängd konkurrerande fria samfund.
De kyrkor som tvingades tävla om sina medlemmar stärktes i sin överlåtelse och sin identitet, i stället för att bli en spegelbild av den politiska sfären i sin samtid.
När Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet den 14 juli skriver om Svenska kyrkans brytning med staten, tangerar hon detta. Skilsmässan från staten var ofullkomlig och den partipolitiska ordningen förblev – på bekostnad av det egna budskapet. Kvar ser Ludvigsson tydliga politiska åsikter men desto mindre teologisk övertygelse. Hon hänvisar till statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitet, som har dömt ut de kyrkor som tonar ned både det egna budskapet och behovet av omvändelse. I Dagen 27 februari beskriver han hur internationella forskare på området ser på Sverige:
”Här har kyrkoledare litat på staten och den kristna trons monopol i samhället och genom det blivit lata. Ofta har man då musikgudstjänster och annat än det som tar upp huvudbudskapet i tron”. Hagevis observation rimmar väl med både Starks och Smiths analys.
Tittar man på alternativen bland nomineringsgrupper inför årets kyrkoval den 15 september blir det därför än mer tydligt att valet snarare handlar om vilka politiska ställningstaganden kyrkan ska ta, än målet att bli tydliga i det egna budskapet.
Får man tro den nya reklamfilm som SSU har producerat är Jesus sosse, då han lät ”minst gå först” och var ”grym på fördelningspolitik” när alla blev mätta under brödundret vid Tiberias sjö. Samtidigt nämns varken Jesus, Gud, den helige Ande eller evangeliet i Socialdemokraternas valmanifest. Däremot en hel del allmänmänskliga fraser om ”allas lika rätt och värde” och ”lyhördhet och omsorg”. Vilken förening stämmer inte in i det?
Inte heller i Centerns valprogram nämns tron på en treenig Gud: Fader, Son och helig Ande. Eller en sådan central del av kristen tro som missionsbefallningen; att göra alla folk till Jesu lärjungar. Däremot finns det gott om resonemang kring solpaneler på kyrktaken och behov av fler välfärdsaktörer. Viktiga frågor i riksdagsvalet nästa år.
I Sverigedemokraternas kyrkomanifest reduceras den kristna identiteten till att vara statens ceremonimästare för högtidsfiranden och kyrkliga skolavslutningar. Men mindre politisk styrning lär det knappast bli om SD får inflytande. För när Jimmie Åkesson i somras talade om att kyrkan har blivit mindre svensk och att det är omöjligt "att skilja det kristna från det svenska, eller det svenska från det kristna", tycks han glömma bort Apostlagärningarnas beskrivning av församlingen i Antiochia – den plats där de Jesustroende först kallades kristna.
Ledarskapet där bestod av två judar – en från Cypern och en från Turkiet – två afrikaner, och en person med bakgrund i romarrikets politiska och kulturella elit. Mer mångkulturell kan en kristen församling knappast bli. Jesus då? Han nämns inte en enda gång hos SD.
Det är hög tid för Jesu egna berömda ord om åtskillnaden mellan kyrka och stat att få genomslag i Svenska kyrkan: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”.
