Ingen vill se människor tigga. Många av oss känner ett direkt obehag inför den åsynen. Men frågan är förstås vad vi sedan gör av dessa känslor.
Om vi brydde oss något om de personer som vädjar om vårt stöd vore det logiskt att vi undrade varför de hamnat i den situationen. Att vi verkligen försökte förstå. Och att vi bemötte dem som medmänniskor med samma mänskliga rättigheter som vi andra.
Den attityden har tyvärr inte visats av en rad politiker och opinionsbildare. Allt fler ropar i stället efter polis. Sverigedemokraterna var först ute med att kräva att tiggandet skulle kriminaliseras. Efter en viss intern vånda valde Moderaterna samma linje och förespråkar nu ett nationellt förbud.
Och nu senast kommer förslag också från aktiva kristdemokrater att KD borde ta ett sådant beslut under en kommande kongress. Ett nytt inslag i deras argumentation är att förbudet behövs för att hjälpa den som tigger. Det var också en huvudpunkt i en debattartikel i Dagen nyligen (12/7) från två Uppsalapolitiker (KD) som föreslog just ett förbud.
Läs mer | Därför bör tiggeri regleras
Debatten handlar förstås om de utsatta EU-medborgarna från främst Rumänien och Bulgarien, de allra flesta romer. Alltså de som under senare år kommit till vårt land med stöd av EU:s politik om fri rörlighet. Det är de som benämns som ”tiggarna”. Att svenska medborgare redan tidigare kunde ses tigga i gatubilden hade inte rest krav på generella polisåtgärder.
Förbudsivrarna tycks egentligen inte vara inriktade på att hindra tiggande i sig, deras argument riktas i grunden mot själva närvaron av de utsatta EU-medborgarna – de som tigger men också dem som söker en utkomst genom att sälja snickrat hantverk eller samlar tomburkar eller tar något enklare jobb.
Det är ingen slump att många av de utsatta EU-medborgare som kommit hit är romer. Antiziganismen är alltjämt mycket spridd i deras hemländer. Diskrimineringen av romerna har lett till djup fattigdom. Arbetslösheten är hög bland dem, boendeförhållandena usla och hälsostandarden undermålig.
Vissa reformer har beslutats i hemländerna, inte minst efter påtryckningar från EU. Men reformerna har i alltför liten omfattning nått de utsatta. Trakasserier och rena hatbrott sker alltjämt och bidrar till romernas utanförskap.
Läs mer | Ta del av forskningen om tiggeriförbud
Ett förbud mot dem här skulle tolkas av antiziganistiska krafter i hemländerna som en bekräftelse av att dessa människor inte förtjänar annat än repressiva, polisiära åtgärder. Vår kriminalisering av deras närvaro skulle bidra till fortsatt stigmatisering. I det ljuset framstår påståenden om att förbudet behövs som hjälp för dessa migranter som minst sagt märkliga.
Nu pekar de två Uppsalapolitikerna på att de som kommer hit – och de anhöriga där hemma, inklusive barn – far illa av deras frånvaro hemifrån och det utsatta livet här. Tveklöst är de påfrestningarna enormt svåra. Men deras egen bedömning är att besöket här trots allt är ett bättre alternativ än den totala hopplösheten och misären där hemma. De små belopp de kunnat samla här har i en rad fall faktiskt inneburit ett något bättre liv för familjerna.
Det talas om att tiggande är ovärdigt, men det ovärdiga är orsakerna bakom. Om det fanns möjligheter hemma till ett bättre liv – även för romer – så skulle deras försök i andra länder efter hand att upphöra. Det är själva orsakerna till misären – utanförskapet och diskrimineringen – som måste tacklas.
Läs mer | Ett tiggeriförbud är utan effekt
KD-politikernas inlägg saknar insikt om konsekvenserna av antiziganismen och verkar bottna i en besvikelse över att vad som gjorts i Uppsala för EU-migranterna inte gett mer bestående resultat. Det är en förståelig reaktion. Men arbetet för att stödja denna minoritet med dess historia av förföljelse kommer att ta tid och kräva en djupare insikt i bakgrunden.
Vi bör uppmuntra reformer i hemländerna och aktivt stödja initiativ mot antiziganismen, också via EU. Samtidigt bör vi behandla dem som kommer hit som medmänniskor med samma mänskliga rättigheter som andra.
Kriminalisering däremot skulle enbart stigmatisera dem ytterligare utan att lösa något av deras problem.
Thomas Hammarberg, Tidigare Europarådets kommissioner för mänskliga rättigheter. Tidigare ordförande i Kommissionen mot antiziganism.
