Dominikansyster Madeleine Fredell och psykoterapeut Irène Nordgren verkar utgå från att alla mina exempel på ariansk inspirerad förvirring har syftat på dem. (Ingen av oss har sagt att Jesus "är queer", Thomas Idergard) Men listan på likartat tänkande bara i vår tid är tyvärr lång, och mitt syfte med utlämnade referenser var att argumentera mot resonemang, inte mot personer.
I Fredells och Nordgrens anklagelse mot mig för att ha skrivit en "förkastelsedom", ser jag en bekant men också utnött härskarteknik för att ifrågasätta legitimiteten i kritiska argument, en teknik som vi alla ibland frestas att använda. Men redan Aposteln Paulus uppmanar kristna att vägleda och tillrättavisa varandra, och Katolska kyrkan, där Fredell och Nordgren är medlemmar, ser just det som ett barmhärtighetsverk.
Eftersom de ändå fortsätter med att argumentera mot mig i sak har de valt att låta barmhärtigheten triumfera, vilket har ett värde som klart överstiger själva polemiken. Dessvärre bringar Fredell och Nordgren dock ingen klarhet i vad deras förkunnelse har gemensamt med biblisk uppenbarelse och kyrklig tradition.
Läs också Thomas Idergard: Kristna företrädare sprider förvirring
Jag läser att de fortsätter blanda samman utsagor om Kristus gudomliga och mänskliga naturer. Och menar de verkligen att Jesus inte kan kallas "herre", det vill säga det, "Kyrios", som just är de första kristnas tilltal och därför en del av den kristna trosbekännelsen? Inte en petitess, utan en utsaga med oerhörda andliga, teologiska men också sociala implikationer: kristendom.
Och varför skulle kvinnor plötsligt inte kunna erfara sig omfattas av Herrens frälsningsverk? Bortsett från alla kvinnliga helgon, med början hos Maria Magdalena, eller den stora majoritet av kristna troende och volontärer som i dag utgörs av kvinnor, kom väl även en gång Fredell och Nordgren till tro just med denna terminologi och vad den uttrycker?
Den kyrkliga traditionen är avgörande för katolsk tro, som en av uppenbarelsens två källor. För dogmatik och förkunnelse kan inte likställas med varje troendes tolkning. Jag har i min text, om just dogmatik, inte presenterat en individuell tolkning som nu står mot Fredells och Nordgrens, på en fri, internkatolsk smakmarknad. Det jag skriver blir förstås inte Kyrkans tro bara för att jag skriver det.
Jag har i stället, med alla mina fel och brister, beskrivit vad som är Kyrkans tro för att det är det. Våra skilda meningar gäller därför inte ”min syn” mot ”deras”. Och därav min anknytning till kyrkohistorien.
När Fredell och Nordgren antyder att Kyrkans tro har definierats av rika och fysiskt starka, låter det som om marxistisk ideologi tillåts trumfa ecklesiologin, med följden att kristen tro och lära på valfritt område godtyckligt kan avvisas som resultat av olika historiska konspirationer. Allt blir relativt, vilket jag varnade för.
Det riskerar att sluta i enbart en tro på det individuella subjektet, som, om än upplyst och bildat, ändå inte frälser och därför inte ger något hopp.
Läs också Ingen av oss har sagt att Jesus ”är queer”, Thomas Idergard
