Normupplösningen har gått långt i vårt samhälle. Vi ser det i upplysningsinstitutionen Svenska Akademien som, utifrån sett, förvandlades till en korrupt förtryckande struktur. Eller hur bristen på insyn och slutenhet förvred en kristen gemenskap till en helvetets förgård i Knutby. Finns det gemensamma nämnare som ger ledtrådar till att förstå samtiden?
Det började nog redan när människan bytte ut Guds omsorg mot kunskap om allt. Upplysningens förnuftsdyrkan och kyrkokritik på 1700-talet fortsatte denna trend. Romantiken, som reagerade mot glorifieringen av förnuftet, dyrkade i stället det ensamma geniet och upphöjde nationen och det egna folket på ett osunt sätt. Filosofiska avarter under dessa två sekel bidrog till att bana väg för två världskrig. Inte ens Sverige klarade sig: ett rasbiologiskt institut inrättades och tvångssteriliseringar av icke önskvärda ”folkelement” infördes. Ett universellt människovärde förnekades och återaktualiserades först efter andra världskriget då FN skapades, som var tänkt som en garant för att fascismen och nazismen inte skulle upprepas.
Men 90 år efter det normupplösta 1930-talet, börjar människovärdet åter förnekas. Modernismen med sin kritik av religion och auktoriteter erkände ändå ett universellt mänskligt förnuft och en gemensam mänsklig strävan, men enligt den postmoderna teorin är själva idén om rätt och fel meningslös. Den mänskliga tanke- och normvärlden ses som en konstruktion för förtryck. En slapp allmän normkritik, som ifrågasätter normer bara för att de är normer, leder till en värld utan orienteringspunkter, utan skillnad mellan ont och gott.
Inte konstigt att man åter hör människor på fullt allvar argumentera mot alla människors lika värde. Det sker som vi alla vet bland extremister som förnekar människovärdet hos sina medmänniskor, till exempel hos andra folkgrupper eller hos meningsmotståndare. Men det sker också i samhällets huvudfåra i allt mer frekventa resonemang som relativiserar människovärdet genom att jämställa det med djurs värde och inte minst hos alla dem som förnekar människolivets värde i dess början och slut.
Människovärdet som norm grundläggs i familjen. Att familjen har en avgörande roll i barnens fostran kanske låter som en självklarhet i många kristna öron men det är en sanning som i dag måste återerövras. Tid med barnen är också något som behöver uppvärderas. Barnen är långt mycket mer värdefulla än hög lön och konsumtion. Föräldrar kan välja att vara hemma med sina barn några år på hel- eller deltid genom en generös föräldrapenning och lagstiftning kring vård av barn. Det borde utnyttjas av alla föräldrar. Det är avgörande för barn med stark anknytning till föräldrar med goda värderingar. Det skapar trygghet och skyddar från mycket ont i framtiden.
Familjerna är samhällets byggstenar men det betyder inte att föräldrar kan fostra barn helt utan hjälp. Vi tillhör alla en gemenskap och hur den fungerar beror på hur vi ser på och vill bidra till den. Familjens värdegrundsfostran ska fortsätta och befästas i skolans värld.
Samtidigt som vi värnar om nödvändiga normer måste vi utmana "normen" att tro och vetande är varandras motsatser. Skolan ska fokusera på kunskaper, men måste också bibringa eleverna en förståelse av vad tron har för plats i tänkandet och hur mycket som faktiskt ligger inom trons och livsåskådningens område. Människovärdet är till exempel en trosuppfattning som inte vetenskapligt kan bevisas. Vi kan se hur det hur går utan den övertygelsen i länder som Kina eller Nordkorea där ateism är norm och vi vet hur det gick med de samhällen som byggdes på antikristen fascism, nazism och kommunism. Skolan behöver mer än någonsin arbeta utifrån den judisk-kristna värdegrunden, och detta utesluter verkligen inte att få eleverna att tänka. Snarare förslöas tanken av brist på värderingar.
Alltså: normkritik utan eftertanke är kontraproduktiv. Den gör inte människor fria och lyckliga utan ensamma och, i värsta fall, farliga. Normkritik, som till och med ifrågasätter allmänna mänskliga rättigheter, leder inte till ett människovärdigt samhälle. Skolan behöver de kristna värderingarna mer än någonsin. Riksförbundet kristen fostran behövs för att tala om fasta värden som lika människovärde för alla; små, stora, rika, fattiga, gamla, sjuka, svenskfödda, nyanlända och funktionshindrade. En kärleksfull social samvaro och goda värden inom familjen, i förskola, skola, kyrka och samhälle bygger hållbara gemenskaper och skapar individer som kan leva i en gemenskap och berika den.
Alma-Lena Andersson, gymnasielärare
Magdalena Johnsén, högstadielärare
UllaCarin Dahl Rolfö, högstadielärare, vice ordförande Riksförbundet kristen fostran
Annette Westöö, SFI-lärare, vice ordförande RKF
Carl-Henrik Karlsson, ordförande RKF
