Jag är liberal, eftersom varje människas liv på denna jord har rätten till sina egna livsval. För den friheten kämpar jag. Liberalismen är det ramverk där du och jag får förutsättningar att leva som människor, tillsammans.
När Joel Halldorf målar upp sin bild av liberalismen som en sorts fiende (Dagen den 9 januari), känner jag inte igen mig. Och, ärligt talat, inte heller känner jag igen den Halldorf som ofta har förmåga att se kluvenheten i livsfrågorna och inte söker enkla poänger. Men den fiende, likt en boxares motståndare i andra ringhörnan, som målas upp i Halldorfs ledare, slår inte tillbaka. Den ser med sin milda blick på skribenten, slår ut sina armar, och säger "Kom igen, vi slåss för samma sak".
Halldorf vädjar som ledarskribent till politiker. En sådan är jag, en socialliberal sådan. Givetvis stämmer jag in i det Halldorf skriver om Paulus princip: Att först se den som är svagare. Med friheten följer det ansvaret. Men Halldorfs text är en märklig läsning för mig som liberal – som att först bli slagen på och sedan hålla med den som slår – hur kan det gå ihop?
Vi behöver sträva efter en hög moral, men akta oss noga från att bli moralpredikanter. I detta går Halldorf den här gången vilse.
Liberalism är inte i sig självt den moraliska kompassen, den för i stället med sig det öppna och tydliga samtalet som behövs för att kalibrera varje människas egna inre kompass. Detta blir tydligt i det politiska samtalet där liberalismen bidrar med sin kluvenhet: "Å ena sidan, å andra sidan". Den räds inte det svåra, utan lyfter fram frågorna på bordet. Friheten att föra ett sådant öppet samtal är liberalismens ådra, att kunna göra det möjligt med olika val att välja mellan, att lite fromt sagt: Söka sanningen. Vilket också har varit hela väckelserörelsens frihetskamp, att själv få välja och bekänna tron, att själv få läsa och tolka Bibeln.
Tyvärr har antalet troende politiker drastiskt minskat, det är en oerhörd sorg. Samtalet i de olika partipolitiska korridorerna saknar i dag mycket av den klokhet våra kyrkor har så mycket av. Liberalismen finns mer eller mindre i de flesta partierna, förutom ytterkanterna förstås (men är starkast i mitten, i kluvenheten), det socialliberala om varje människas frihet och att samtidigt se den svagare. I detta finns ingen motsättning.
Joel Halldorf tar upp behovet av skärpt lag kring spelreklam, bra! Som liberal är jag varken för en legalisering av marijuana eller att släppa på Systembolagets monopol genom exempelvis gårdsförsäljning. Detta tack vare det öppna samtalet jag fört med människor jag mött i livets marginaler och deras frihetskamp från droger. Min liberalism existerar inte i ett vakuum, utan i det varje människa kämpar med. Paulus ord om att se de svagare skulle därför kunna passa ypperligt in i ett liberalt partiprogram vilket gör att Halldorfs påstående om liberalism är falskt och faller platt.
Lagar och regleringar förbjuder och begränsar, politikens uppgift är att stifta dessa lagar. Den långsiktiga vägen däremot ligger inte i en övertro på förbud. Speciellt inte i digitaliseringens snabba kunskapstidsålder. Här är en stor utmaning att vandra nära utvecklingen och hela tiden föra samtal om det bra och det dåliga när nya etiska dilemman uppstår. För varje förälder som trott på förbud som bästa fostran för sin tonåring får förr eller senare uppleva ett kraftfullt bakslag, detta är kraften i en människas frihetslängtan.
"Vad tror Liberaler på" frågade sig Joel Halldorf i Expressen (19 december). Som troende liberal tror jag på Jesus Kristus som Guds son och frälsare, på jungfrufödelsen, att Jesus uppstod på tredje dagen, ett liv efter döden och på varje människas frihet till denna tro. Men, en mycket intressantare fråga är varför jag som troende är politiskt liberal. För mig är det ingen tvekan, liberalism och kristen tro är som gjorda för varandra.
I den andra ringhörnan, är den mörka kraft som gör skillnad på människor, är antidemokratisk, har sin föda i rädsla, hat och missnöje och som utnyttjar den svagare för att skaffa sig själv makt. Jag som liberal möter den i politikens korridorer, runt fikabordet på jobbet och bland vänner.
Så kom igen, Halldorf, är det inte så, att även om vi kanske har olika ideologiska utgångspunkter slåss vi mot samma fiende och drömmer om samma värld?
Jakob Olofsgård, pastor Equmenia-kyrkan och ersättare riksdagen (L)
