“Kom och sätt er här på sängen så ska jag läsa en bok för er”.
Jag föreställer mig poliserna som för bara ett par veckor sedan fick kliva in i en villa i Stockholm där två till synes oskyldiga kvinnor just mördats kallblodigt, alltmedan tre barn fanns i huset.
“När vi läst klart ska vi leka en lek där vi alla blundar och så ska vi gå ut ur huset”. Jag fortsätter att föreställa mig hur poliserna mitt i natten varsamt bär eller leder barnen ut ur huset och ser till att deras ögon är slutna, för att de inte ska behöva se de mördade kvinnorna som ligger på golvet.
När detta skrivs har 314 skjutningar ägt rum i Sverige hittills i år. 47 människor har dött och över 90 personer har skadats. Det går att jämföra med totalt 25 skjutningar år 2016 som var det året Polismyndigheten fick ett särskilt uppdrag av regeringen att föra statistik över bekräftade skjutningar.
Vi kan inte längre värja oss, utan tvingas konstatera att gängvåldet är vardag. Vi lever i en tid där detta mördande är en av de största förlusterna av mänsklighet och medkänsla som Sverige sett sedan landet tog sig ur 1800-talets brännvinsdimma och massfattigdom.
När nyheterna om det dagliga våldet näst intill sköljer över oss och mobilens pushnotiser på morgonen berättar om nattens nya illdåd kan det kännas som om hoppet överger oss. Hur ska det egentligen bli? Det finns tyvärr inga enkla lösningar på det som kommit att bli ett rått gatukrig. Polisen kallar det för terrorceller. Gängkriminaliteten går nämligen längre och djupare än skjutningarna och våldet. Deras infiltration i samhället involverar bland annat vårdföretag och är systemhotande, som denna ledarsida skrivit förut (3/10).
Men, med tydliga och målmedvetna insatser från politik, myndigheter och ett enat civilsamhälle så går nog utvecklingen att vända. Det kommer att ta tid. Både att vända utvecklingen men också för vårt land att bli helare. Det kan ta en generation. Men det går.
Ingen föds gängkriminell.
I arbetet med att vända på samhällsutvecklingen blir kyrkorna en mycket viktig del. Kyrkans budskap om nåd, kärlek och fred står i bjärt kontrast till gängens konflikter som ytterst verkar handla om hämnd och kränkt heder. I den kristna trons kärna finns en hälsning om hopp som övergår vårt förstånd och därmed innanförskap i stället för utanförskap, inkludering och integrering samt ett outtröttligt arbete för att upprätthålla medmänsklighet och medkänsla som kan värma, och på sikt hela frusna hjärtan.
Detta bidrag ska inte vara något naivt utan vi inser att det finns verkliga problem som kräver en rad förändringar i lagstiftning, ökad integration, förebyggande arbete, fler poliser och att brott på riktigt beivras.
Med kyrkan som en tung del av ett starkt civilsamhälle kan en bättre integration åstadkommas. Stat och myndigheter har sitt ansvar men kan aldrig få den tillit och närvärme som ett fungerande civilsamhälle kan. Med kyrkornas hjälp kan dessutom ytterligare en dimension av berättelser läggas till. Berättelserna om när fäders hjärtan vänds till barnen och om mirakulösa väckelser som vare sig man tror på Gud eller inte har bidragit till att vända de mest omöjliga samhällsutvecklingar i länder runtom i världen och som kan uppstå även här.
Kyrkans kunskap och erfarenhet av försoningsprocesser blir i kampen mot allt det sönderrivna viktiga redskap i helandet av samhällskroppen. Och kyrkans språk där ord som nåd och upprättelse finns kan få liv och bli till reella erfarenheter på de mest oanade platser.
I dag startar vi på Dagen en särskild satsning med gängkriminaliteten i fokus som kommer att pågå året ut. Med journalistiken som redskap vill vi bevaka och belysa goda insatser som görs för att vända samhällsutvecklingen. Vi tror att vi är många som behöver göra det vi kan – tillsammans mot gängkriget och för ett helare Sverige.
