För filmälskaren Carl-Johan Rapp Freed är två ingredienser viktiga i en bra film: äkthet och hopp. – Det ska vara ärligt. Det kan vara smärtsamt, men för mig är det viktigt att det också finns ett ljus, säger Dagens egen filmtipsare som snart firar femtioårsdag.
Carl-Johan Rapp Freed är ett välkänt namn för Dagenläsarna. Under många år har han tipsat om bra film på kultursidorna. Kärleken till detta rörliga kulturmedium kom tidigt in i hans liv, i ungefär samma veva som han själv tog steget till en kristen tro.
– Jag är uppvuxen i ett svenskkyrkligt men sekulärt hem. Sedan reste jag till Kalifornien som au pair, och hamnade hos en troende familj. Jag blev frälst inom Vineyard, kom hem och började studera till pastor på Örebro missionsskola, berättar han.
Han beskriver sin frälsningsupplevelse som en nästan ”klassisk” sådan i frikyrkovärlden.
– Jag blev radikalt omvänd. Jag hade tidigare känt att villa, vovve och Volvo inte var för mig. Men vad var meningen med alltihop? Under 1980-talet var budskapet: satsa på dig själv, tjäna pengar. Men jag tänkte att det måste finnas något mer. 1992 ställdes allt på sin spets. Vart var jag på väg? Och så bad jag den där bönen som förändrade allt.
“Känner mig som en Moses-gestalt”
Sedan dess har han bland annat jobbat som pastor i Nyköping och Skarpnäck och också inom Hela Människan, samfundens sociala arbete, i Huddinge, Botkyrka och Salem.
I dag är han pastor i Tyresö pingstkyrka och driver processen med att bygga ny kyrka där.
– Det är spännande. Vid någon tidpunkt lär detta vara den 13:e största byggarbetsplatsen i Sverige. Vi ska ha gudstjänstlokal, second hand-butik, socialt arbete, sporthall, Alpha-kurser och mycket mer. Ibland känner jag mig som en Mosesgestalt som leder en vandring framåt. Man lever i det dagliga arbetet, i väntan på målet som är en helt ny kyrka.
Samtidigt som han hela tiden utvecklats som pastor och ledare har han som många andra gått igenom faser av tvivel och ifrågasättanden och den radikala omvändelsen har fördjupats. Filmintresset har funnits med hela tiden under resans gång. Han säger att han som ung ibland märkte att film inte var så populärt i vissa sammanhang.
– Man tyckte att det var sådant man skulle bli frälst ifrån. Men jag menar att vi behöver både underhållning och avkoppling, men också dessa gemensamma arenor, mötesplatser där vi kan samtala med människor om existentiella frågor. Kristna behöver se film för att delvis vara i samma värld som alla andra.
– Gud verkar på många fler sätt än i en kyrkobyggnad.
Bra film kan bli en ”icebreaker” både i en konfagrupp och när man pratar med människor både i och utanför kyrkan, säger han. I sitt arbete som pastor har Carl-Johan Freed använt sig av film och diskussioner om film på många sätt. Det behöver inte vara en kristen film, säger han - men det ska vara en film som väcker tankar och känslor. Han har också skrivit om film både i Dagen, i tidskriften NOD och nu senast på sin blogg filmtips.nu som vänder sig till församlingar och enskilda kristna. Här finns filmtips i många olika kategorier och avdelningar – från barnfilm till dokumentärer och drama.
Hopp behövs som motvikt
Vad kännetecknar då bra film? Först och främst ska det beröra, menar Carl-Johan Rapp Freed. Själv är han mest förtjust i genren drama.
– För mig är en bra film ofta en dramafilm som tar upp en frågeställning. Kanske om människor i någon form av utanförskap, där man får följa dem i deras livskamp. Det kan vara smärtsamt. Men det ska finnas ett hopp, ett ljus.
Ibland kan filmer dock bara visa på det smärtsamma, utan tillstymmelse till hopp. Vad tycker han då om sådana filmer?
– Ja, det stämmer – vissa filmer visar bara på smärtan och det blir på sätt och vis åskådaren som ska stå för att reagera. Som till exempel filmer om apartheid, eller krigsfilmer. Ofta tänker åskådaren efteråt: jag vill stå emot detta. Sådana filmer kan också behövas.
Men generellt föredrar han filmer där man på något sätt får en motvikt till det mörka.
– Det kan räcka med att det finns en fin morfar! Eller någon som ger lite hopp. Att det finns en vilja till ett bättre liv. Därför berörde en film som ”Såsom i himmelen” av Kay Pollak. Den gick rakt in i hjärtat – även om man kan ha kritiska synpunkter rent teologiskt.
Gillar Stockholm
Hemma hos familjen Freed ser man förstås gärna på film när fredagsmyset nalkas. Fast nu är de två barnen så pass stora att filmkvällar inte är lika intressant som det varit tidigare. Carl-Johan och hustrun Ingela använder gärna den extratid som kan uppstå när barnomsorgen inte kräver lika mycket, till kulturupplevelser av olika slag.
– Vi tycker att Stockholm är en härlig stad! Det ska man nästan inte tycka när man är inflyttad, man ska klaga på att vara tvungen att flytta hit, säger Carl-Johan med ett skratt.
Parkteatern, musikkvällar och utflykter i naturen runt Nackareservatet tycker de båda om. Och så har Carl-Johan ett annat stort intresse vid sidan av filmen: han leder kulturvandringar på Skogskyrkogården, som ligger nära hemmet i Skarpnäck. Att ordna kulturaktiviteter – gärna för nyanlända till Sverige – gillar han.
“Ingen festmänniska”
Däremot blir det en lätt liten suck när han ska prata om att ordna festligheter på femtioårsdagen.
– Här har du en svag punkt, säger han genast.
– Jag är dålig på att arrangera fester, jag är ingen festmänniska och behöver inte vara i centrum. Samtidigt tycker jag om kyrkans högtider, och jag ser också behovet av att fira högtider tillsammans. I dag firar människor allt färre fester, de åker till Thailand i stället. Vi behöver mötas. Fester kan vara kul – men helst ser jag att någon annan arrangerar, säger han med ett skratt.
Så fest blir det, säger han – och då i arrangemang av kyrkan och av familjen. Och senare kanske en resa med familjen. Gärna till sol och bad.
– Och kanske med möjligheten att snorkla, för det tycker vi om.
---
Fakta: Firar med familjen och församlingen
- Namn: Carl-Johan Rapp Freed
- Gör: Pastor i Tyresö Pingstkyrka, skriver filmtips och leder vandringar på fritiden
- Aktuell: Fyller 50 år den 11 september
- Familj: Hustrun Ingela och två barn, Miranda och Theodor.
- Tre filmer som stannat kvar i minnet: “Still life”, “Den bästa sommaren” och “O brother where art thou”.
---
