Gita Andersson: Det är allvar nu – lyssna till Hédi Fried

Vem av oss trodde att nazismen skulle samla nya "troende". Vi tänkte att mänskligheten gjort sin läxa. Så fel vi hade.

—   Gita Andersson

"Den tid jag har kvar ska användas till att göra nytta. Annars vet jag inte varför jag fortfarande finns här på jorden vid 94 års ålder." ( DN 8 sept 2018 )

Orden är Hédi Frieds, överlevande från förintelsen. Och hon lever efter sina ord, möter svenska politiker och deltar i manifestationer mot antisemitism. Jag måste orka, säger hon, och ställer sig längst fram vid kravallstaketet. Numera orkar hon ”bara” två timmar om dagen, men det är nog så mycket tänker jag som aldrig nånsin har stått vid ett kravallstaket, eller stuckit ut hakan i en fråga som handlar om liv och död.

Läs även: Biskop Åke Bonnier: ”Förbjud nazismen med lag”

Men Hédi Fried orkar, och hon vågar, för hon har gått rakt igenom det mest fasansfulla. Mött den ideologi som vi, uppenbarligen fåfängt, aldrig trodde skulle komma tillbaka. För vem av oss trodde före millennieskiftet att nazismen skulle samla nya "troende" på det upplysta 2000-talet. Vi tänkte att mänskligheten gjort sin historieläxa en gång för alla på den punkten.

Så fel vi hade. Men Hédi Fried är realist när hon säger att människan har en inneboende egoism. Människan sköter sitt, läser en artikel och går sedan och shoppar. Underförstått orkar inte bry sig. Men det är allvar nu. Det kan gå fort menar hon, med demokratins sönderfall, och hon vet vad hon talar om. Hon har varit med.

Läs också: Alla nior får Hédi Frieds bok om Förintelsen

Jag är tacksam och förundrad över människor som likt Hédi vid 94 års ålder inte ger upp. Och jag hoppas att i någon mån få gå i hennes spår när det gäller att stå för det som är rätt och sant. Varje människas unika värde i Gud är en sådan sanning som är omistlig och icke förhandlingsbar. Den gäller, oavsett var på denna jord vi har råkat födas, oavsett etnicitet, hudfärg eller utseende.

Den står inte i motsättning till att Gud också utvalde ett folk. Inte för att det judiska folket är bättre eller märkvärdigare än andra. Utan rätt och slätt för att Gud behövde ett folk att handla igenom, för de andra folkens skull. Den bibliska historien talar om att Gud är historiens Gud, inte bara en andlig princip någonstans i himlarymderna eller en kemisk process i vår egen hjärna.

För mig är det ett skimrande mysterium, att Gud väljer att handla genom människor, och även genom ett specifikt folk. Men tänk att denna tanke uppenbarligen kan vara så hotfull! För är det inte det som lurar i djupen? Missunnsamheten? Avundsjukan gentemot utvaldheten? Den där inneboende egoismen.

Tack Hédi Fried för att du orkar och vågar! Och tack alla andra 90-plusare som orkar att fortsätta göra gott för andra. Våra förutsättningar är olika, men låt oss alla fortsätta, så långt Gud och vår förmåga hjälper oss!

Läs mer: Gita Andersson: Tonåringars djupa frågor om livet måste upp till ytan