Berättelsen om min namne, Joachim Elsander, har letat sig in under skinnet. Vi är jämngamla, har barn i liknande åldrar, varit gifta lika länge. Dessutom har vi båda varit pastorer i samma samfund de senaste två decennierna.
Men det finns en stor skillnad. Han blev den av oss som fick ta emot cancerbeskedet, som fick höra av läkaren att tiden är utmätt. Jag har läst Daniel Wistrands text om mötet med Borlängepastorn Elsander flera gånger (17 maj). Läst mig till tårar. Skildringen är finstämd, känslig och osentimental. Det är nästan outhärdligt att läsa om och se på bilderna hur Joachim går runt i trädgården, plockar upp barnens saker och ställer i ordning cyklarna. Men det är också befriande med den raka frågan om helande.
Jag funderar på varför den korta filmen om Elsander och det jag läser dröjer sig kvar på det sätt som det gör. Mer än det uppenbara: att jag känner delaktighet i lidandet och sorgen. Naturligtvis finns också den där tanken att det lika gärna kunde ha varit jag som fått det svåra beskedet.
Men det finns något mer. Fler lager i vittnesbördet som berör mig.
Jag känner honom inte. Inte personligen. Men har sedan flera år blivit bekant med honom genom texter han skrivit. Jag har varit i dialog med honom, på distans, utan hans vetskap. Och jag har uppskattat Joachims offentliga bearbetning av tron. Hur han har vridit och vänt på teologin, uppriktigt och ärligt. Och på håll tycker jag mig ha sett hur han internaliserat teologin i sitt liv. Inte nöjt sig med mindre. Bakom den intellektuella bearbetningen har jag skymtat ett förhållande till Gud inspirerat av kyrkans mystiker.
Jag funderar på varför den korta filmen om Elsander och det jag läser dröjer sig kvar på det sätt som det gör.
— Joakim Hagerius
Det är något av detta som också kommer fram i den svåra berättelsen: ett förhållningsätt som över tid skapat en robust kristen tro. En tro som håller hela vägen.
Och det berör mig personligt, att det verkar bära hela vägen hem.
När teologin filtreras genom Elsanders liv skymtar jag en väg till helighet.
Att han försöker stänga dörrar varsamt när han lämnar ett rum, eftersom det inte går att veta om det var sista gången han mötte människorna i de rum han lämnar, uttrycker ett liv i Guds försoning.
Att han håller dörren öppen för ett gudomligt helande, men inte låter miraklet vara den enda kroken han hänger upp sitt liv på, eftersom Gud är god även om han inte överlever. Det blir ett vittnesbörd om tron som det levande hoppet.
Att han väljer tacksamheten över livet som blev hans: glädjen över barn och livskamrat, att han fick göra det han älskade, även om det inte blir så långt som han önskar. Tacksamheten vittnar om livet som en gåva från Gud. Att tiden är till låns. Att allt är nåd.
Försoning, hopp och tacksamhet är vad jag hör när jag läser och ännu en gång tittar på filmklippet. Det uttrycker det liv som jag själv vill leva. Ett liv som håller här och nu, och i evighet. Amen.
