Lisa Fredlund: Vi bjuds upp till gudomlig treenig dans

Precis hemkommen från vår bröllopsresa är jag fortfarande häpen över all kärlek våra familjer, våra vänner och vår församling överöst oss med. Vardagsrummet badar i presenter och lyckönskningar. Och minnesbilderna avlöser varandra från vår stora dag. Visst hade jag trott att det skulle vara magnifikt att gifta sig men ändå var det större.

Jag stavar på ord från festen, funderar på maten, tänker på klänningen, mitt livs klänning. Jag som älskar klänningar. Och så det största såklart – att få säga Ja!

Mitt i alla minnen finns också stunden då vi kliver in i kyrksalen, alla ansikten vända mot oss. Där är de! Alla våra familjemedlemmar, vänner och församlingsvänner. De är där samlade olika delar av våra liv för att fira, äta, dansa och glädjas tillsammans med oss. Det jag skådar är ett slags grundelement i min tillvaro. En klangbotten. Ett hem att återkomma till. En framtid att växa tillsammans med. Min vardagliga, heliga och gudomliga familj. Så vackert så mycket kärlek. En slags helig släktträff.

Helgens text handlar om den gudomliga familjen, den gudomliga gemenskapen, Fadern, Sonen och Anden. Tre i ett, obeskrivbart.

Peter Halldorf skriver om treenigheten att "All logik slår knut på sig själv när den försöker komma åt den Treeniges hemlighet. Gud leker med oss, gäckar vår klokskap, inbjuder oss till sin vänskap. Fadern är i Sonen, och Sonen i Fadern, och Anden rör sig tillsammans med Fadern och Sonen i en svindlande kosmisk dans!"

Vi är uppbjudna till den gudomliga dansen, skapade till att förenas med Gud. Vänskapens väsen, som är enhet, kan inte träs på en kulram. Det kan bara erfaras, läppjas på, förundras över och– förvandla hjärtat. Först när vi dras in i Guds treeniga liv, blir det också möjligt att, inifrån, begrunda och sätta ord på det vi erfar.

Den treeniga gemenskapen en intim gemenskap, vårt grundelement. Anden svävande över sonen, när fadern uttalar hans namn, Anden ruvande över skapelsen i dess begynnelse. Sonen som är i Fadern och inte kan göra någonting utan Fadern. Det är svindlande. Romarbrevets ord ”Ty av honom och genom honom och till honom är allting” (Rom 11:36).

Treenigheten är inte något vi kan ställa oss utanför och betrakta. Utan något att sugas in i. En kärlekens dans och en grund för vår tillvaro.

Jag tänker på mitt livs klänning virvlande i bröllopsdansen. Och jag hoppas på en sommar där vi får vara djupt indragna i Guds treeniga dans, häpna över vem han är och vilka vi blir i mötet med honom.

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: 2 Mosebok 3:1–15

En gång när Mo­se vak­ta­de fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Mid­jan, drev han dem till and­ra si­dan öknen och kom till Guds berg, Ho­reb. Där vi­sa­de sig Her­rens äng­el för ho­nom i en eldslåga, som slog upp ur en törn­bus­ke. När Mo­se såg att bus­ken stod i låga ut­an att brin­na upp tänk­te han: ”Vil­ken märk­lig syn! Jag måste gå dit och se varför bus­ken in­te brin­ner upp.” Då Her­ren såg att han gick för att se ef­ter ro­pa­de Gud till ho­nom ur törn­bus­ken: ”Mo­se! Mo­se!” Han sva­ra­de: ”Ja, här är jag.” Her­ren sa­de: ”Kom in­te närma­re! Ta av dig di­na skor, du står på he­lig mark.” Och han fort­sat­te: ”Jag är din fa­ders Gud, Ab­ra­hams Gud, Isaks Gud och Ja­kobs Gud.” Då skylde Mo­se sitt an­sik­te. Han våga­de in­te se på Gud. Her­ren sa­de: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egyp­ten. Jag har hört de­ras kla­go­rop över si­na slav­dri­va­re – ja, jag vet vad de får li­da. Därför har jag sti­git ner för att be­fria dem från egyp­ter­na och föra dem från Egyp­ten till ett land som är rikt och vid­sträckt och som flödar av mjölk och ho­nung, det land där det nu bor ka­naa­ne­er, het­ti­ter, amo­re­er, pe­ris­se­er, hi­ve­er och je­vu­se­er. Nu har is­ra­e­li­ter­nas kla­go­rop nått mig, och jag har själv sett hur egyp­ter­na plågar och förtryc­ker dem. Så gå nu: jag sänder dig till fa­rao, och du skall föra mitt folk, is­ra­e­li­ter­na, ut ur Egyp­ten.” Mo­se invände: ”Hur skul­le en sådan som jag kun­na gå till fa­rao och föra is­ra­e­li­ter­na ut ur Egyp­ten?” Gud sva­ra­de: ”Jag skall va­ra med dig, och det­ta är teck­net som skall vi­sa att det är jag som har sänt dig: när du har fört fol­ket ut ur Egyp­ten skall ni hålla gudstjänst på det­ta berg.” Då sa­de Mo­se till Gud: ”Om jag nu kom­mer till is­ra­e­li­ter­na och säger att de­ras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar ef­ter hans namn, vad skall jag då sva­ra?” Gud sa­de: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som he­ter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Och Gud fort­sat­te: ”Säg is­ra­e­li­ter­na att Her­ren, de­ras fäders Gud, Ab­ra­hams Gud, Isaks Gud och Ja­kobs Gud, har sänt dig till dem. Det­ta skall va­ra mitt namn för all fram­tid; med det nam­net skall jag åkal­las från släkte till släkte.

Episteltext: Romarbrevet 11:33–36

Vil­ket djup av ri­ke­dom, vis­het och kun­skap hos Gud! Ald­rig kan någon utfors­ka hans be­slut el­ler spåra hans vägar. Vem kan känna Her­rens tankar, vem kan va­ra hans rådgi­va­re? Vem har skänkt ho­nom något som han måste återgälda? Ty av ho­nom och ge­nom ho­nom och till honom är all­ting. Hans är härlig­he­ten i evig­het, amen.

Evangelietext: Matteus 28:16–20

De el­va lärjung­ar­na be­gav sig till Ga­li­leen, till det berg dit Je­sus ha­de befallt dem att gå. När de fick se ho­nom där föll de ner och hyl­la­de honom, men några tviv­la­de. Då gick Je­sus fram till dem och ta­la­de till dem: ”Åt mig har getts all makt i him­len och på jor­den. Gå därför ut och gör al­la folk till lärjung­ar: döp dem i Fa­derns och So­nens och den heliga An­dens namn och lär dem att hålla al­la de bud jag har gett er. Och jag är med er al­la dagar till ti­dens slut.”

Psaltaren: Psalm 113:1–6

Hal­lelu­ja! Pri­sa Her­ren, ni hans tjäna­re, pri­sa Her­rens namn! Lo­vat va­re Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Her­rens namn bli pri­sat. Her­ren är upphöjd över al­la folk, högre än him­len når hans härlig­het. Vem är som Her­ren, vår Gud, han som tro­nar så högt, han som ser så djupt ner – vem i him­len, vem på jor­den?