“För blodets och löftenas skull”, lägger den gamla kvinnan till i slutet på sin bön som för att understryka allvaret. Det är på riktigt. Och det är viktigt. Vi sitter i köket, som så många gånger förr. Här är köket inte bara platsen för mat och prat, skratt och gråt, det är också platsen för bön. Så har det alltid varit så länge jag känt familjen. Många är också de gånger då Guds närvaro känts påtaglig just där. Guds hus, bönerummet, kan alltså vara ett vanligt kök.
Det stämmer också med den bild Jesus ger av Gud. Han besöker både templet i Jerusalem och hemmet i Kapernaum. Han rör sig till synes helt obehindrat mellan de ”heliga rummen”. Faktum är att det faktiskt sker fler under på vägen, vid brunnen och på stranden än i synagogan. Kanske är det symptomatiskt, som om Gud vill förklara att han främst är vardagens Gud, som möter oss där vi är och inte där vi tror att vi borde vara för att komma nära.
Rummet där Gud visar sig har tydligen mer med hjärtat att göra än med byggnadens form. Detta skrivet inte som en provokation mot alla, som kanske lite mer än jag, uppskattar vackra, historiska byggnader resta för gudsmöte eller mot alla arkitekter som ägnat år åt att forma rummen som konkretiserar bilden av mötet mellan mäniskan och Gud. För min del kan jag ändå inte sluta att förvånas över att den store och helige skaparguden till och med kan rymmas i ett kök eller åtminstone låta oss som sitter där runt köksbordet känna av hans heliga närvaro. Den är liksom aldrig långt borta ifrån oss. Finns det bara tro och uppriktighet, en verklig Gudslängtan, är Gud där.
Det sker faktiskt fler under på vägen, vid brunnen och på stranden än i synagogan.
— Ulf Sundkvist
Sedan har vi det där med språket. Bönespråket. Ofta formulerat av någon annan i en lovsång eller i ett bibelord. Skrivna böner hjälper oss på vägen. Vi läser, sjunger och ber som om det vore våra egna ord. "Herren är min herde", "Lova Herren min själ", "Herre till dig får jag komma", "Du talar till havet, på vattnet du går. Du står där i elden bredvid" eller "Vår fader, du som är i himlen". Men ibland räcker inte ens dessa ord till. Då händer det att Guds egen Ande kommer min svaghet till hjälp och sätter ord på hjärtats längtan och bön. Tungotalet, som så ofta utmålats som höjden av religiös extremism, är för mig något okomplicerat, innerligt och vackert och samtidigt väldigt kraftfullt. Det är ett språk som varken kräver min förmåga att formulera mig eller min analys. Ett språk att vila i när jag inte hittar orden. Där kan mitt hjärta möta Guds och Guds hjärta möta mitt.
Till bönen hör också ”stororden” som till exempel i köksbönen häromdagen: ”För blodets och löftenas skull”. Den av livet märkta kvinnan åberopade något större än sitt eget liv och sin egen styrka. Hon åberopade Jesu liv och Guds löften. Mycket medveten om sin egen svaghet vilade hon i Guds styrka. Och den styrkan bar henne. Bön är en omistlig del av mitt liv.
