Kvar fanns bara stora ögon och en respektfull häpnad.
— Carl-Henric Jaktlund
I våras klev jag in i Duomo di Milano, världens näst största gotiska katedral, tillsammans med 32 konfirmander varav bara några få var från kyrkliga familjer. De återkommande himlande blickarna som tänkt signalera distanserande från undervisningen under årets gång var plötsligt som bortblåsta, kvar fanns bara stora ögon och en respektfull häpnad.
Det kan bli så när rymd skapas.
Jag tänker tillbaka på det när jag hör rapporter från mer än ett håll om en frammarsch för en slags kyrklig nykonservatism som önskar sätta ner foten tydligare och säga ifrån mer i frågor som rör etik, moral och livsstilsfrågor. Med hänvisningar till inte minst Paulus brev uttalas förmaningar och markeras gränser. Det kan låta och kännas rätt, sådär radikalt kompromisslöst, men får inte sällan följden att människor känner en hämmande trängsel som gör att man inte upplever sig få plats. Vill man slå den negativa frukten ifrån sig kan man hänvisa till att Jesus tecknade en smal väg och en trång port, men då missar man hans stora förmåga att skapa rymd för stukade och sökande människor. Kolla berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliets fjärde kapitel, exempelvis.
Visst kunde Jesus komma med allvarsord och förmaningar, men det är av yttersta vikt att se att det är lärjungar eller sådana i religiös ledarställning – sådana som borde veta bättre – som Jesus skärpte orden till. Vad gäller Paulus och andras bibelbrev så är de ju per definition riktade till antingen församlingar eller ledare i dem. Då, när de skriver till vänner i församlingar de grundat eller till människor som de vet tagit ett beslut om att följa Jesus, så kan pennan vässas i förmaningar och uppsträckningar. Och vad är det de främst uppmanar till? Att se upp med att fastna i lagiskhet där man tror att gärningar och inte tro frälser, därtill vikten av att livet går i samklang med frälsaren som ödmjukt och betjänande gav sitt liv.
Därför är det av yttersta betydelse att fundera över sina attityder gentemot andra och att vaka över sin tunga och vara sen till domar över andra eftersom man själv mött nåd, menar brevförfattarna.
Ett av Jesu skarpaste allvarsord lyder: "Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in." Man ska som församling, ledare och enskilt troende passa sig noga för att stänga till himmelriket och göra det svårt för människor att se och upptäcka. I så fall, om vi lyssnar till Jesus, så har man inte själv klivit över tröskeln. För om man har gjort det så är man tacksam över att ha fått upptäcka att det finns rymd och nåd för ens eget liv att landa och börja formas utav en god Gud som vill mig det allra bästa.
Och något sådant kan man inte ge vidare strängt och trångt.
