Kyrkan är inget varuhus med bra erbjudande.
— Judith Fagrell
Jag ångrar ingenting, sa Leif Östling tvärsäkert i en intervju i P1 Morgon den gångna veckan, med anledning av sina nyutkomna memoarer. Han blev känd för allmänheten genom sitt omdöme om svensk skattelagstiftning: "Vad f-n får jag för pengarna", som han sa.
Hur kan det vara möjligt att inte ångra någonting, tänkte jag. Vidare: de där båda uttrycken ligger egentligen nära varandra. De vittnar om en syn på livet som en transaktion och världen som ett köpcentrum.
I oktober brukar antalet utträden öka i Svenska kyrkan. Det har att göra med brytdatumet för skatten, och en hel del medlemmar i Svenska kyrkan finner uppenbarligen anledning att ställa liknande frågor som Leif Östling gjorde.
”Begravd blir jag ju ändå”, som en man sa till mig när han kom till mig med utträdesblanketten i handen. Men du är ju döpt och konfirmerad, sa jag. Dina barn är döpta, och har deltagit i församlingens miniorer och juniorer. Ja visst, svarade han – men det är ju gjort nu. Färdigt, liksom. Han upplevde sig inte ha någon nytta av sitt medlemskap i kyrkan längre. Han hade räknat och funderat, gjort en rationell bedömning och tagit ett beslut. Han behövde inte kyrkan mer. Att kyrkogemenskapen behövde honom hade inte fallit honom in.
Missförstå mig inte, jag menar inte att någon ska vara medlem i en gemenskap som en inte tror på eller som en tycker missar målet. Men jag funderar en del kring den sorts religiösa konsumism som spridit ut sig i Sverige. Om kyrkan är en organisation som erbjuder vissa tjänster, ja då är kanske frågan ”vad får jag för pengarna” berättigad. Då verkar det logiskt att ställa upp kolumner med siffror och ta ställning till summorna på sista raden. Men om kyrkan är gemenskap? Då är ju varje person viktig och frågan om vad en får för pengarna ganska oviktig.
Allvarligare än att kyrkan ses som ett varuhus med bra erbjudande är att kyrkan tycks se på sig själv med samma konsumistiska blick. När medlemmar frågar vad de får för pengarna svarar anställda kyrkliga företrädare: det här får du! Goda verksamheter och behjärtansvärda arrangemang räknas upp, och det hela ackompanjeras av hurrarop från andra anställda. Det hela förstärker bilden av att det i den kristna gemenskapen finns två grupper av människor: producenter och konsumenter. Några som är "Kyrkan" och några som befinner sig i dess periferi som mottagare av vissa tjänster. När kommunikationsavdelningar kommenterar sjunkande medlemstal uttrycks det som minskade ekonomiska möjligheter att producera det medlemmarna tänks vilja ha. Språket lånas från näringslivet, församlingar kallas "enheter" och anställda "resurser".
Jag håller fast vid hoppet om en annan Kyrka.
