Dagarna efter muren öppnats åkte jag för att rapportera om vad som hände de kristna. Vissa scener glömmer jag aldrig.
— Urban Thoms
Vissa bilder etsar sig fast på näthinnan för all framtid. Som den historiska händelsen jag fick bevittna i en kyrka i Berlin några få dagar efter Berlinmurens fall i november 1989.
Jag kom precis tillbaka från en sen semester när tidningens dåvarande chefredaktör Arne Winerdal hälsade välkommen med en rak fråga. Eller snarare order: ”Urban, jag vill att du åker till Berlin och rapporterar om vad som händer med de kristna när muren nu har fallit”.
Det blev en omtumlande resa. Kontrasterna mellan öst och väst var så tydliga. Jag dammar av en gammal pärm från arkivet för att friska upp minnet av mina iakttagelser. I en av texterna skrev jag: ”Att komma över på östsidan är som att gå in i en annan värld. Lukten, kläderna, bilarna, färgerna – allt är annorlunda. Men folket är vänligt och hjärtligt. Är du lycklig, frågar jag alla jag träffar.
– Ja, svarar de, utan undantag.
Ögonblicksbilderna väcks till liv igen.
Makarna Ruth och Evald Dalmann som berättade hur de den 13 augusti 1961 gick hemifrån för att fira gudstjänst i sin kyrka, men stoppades vid gränsen av beväpnade vakter och fick återvända hem igen. Först 28 år senare kunde de för första gången beträda gatorna i västra Berlin igen.
Den unge, trosvisse östtysken Andreas Dorn som berättade hur de kristna i DDR den 7 oktober 1989, nästan exakt en månad före murens fall, för första gången bett och fastat tillsammans på nationaldagen. För Andreas var murens fall inget annat än ett bönesvar och nu bar han stora drömmar om att äntligen kunna evangelisera öppet.
Eller det unga paret som vigdes i pingstförsamlingen i Östberlin samma dag som muren föll. Efter festen promenerade de nygifta över till västsidan där tidningarnas fotografer kastade sig över brudparet medan folkmassorna applåderade.
Allra starkast lyser minnet av gudstjänsten i Südsternkirche i västra Berlin, en församling som hade delats mitt i itu 28 år tidigare. Pingstpastorn Karl Schreiter hade besökt kyrkan många gånger, men alltid under förutsättning att hans familj stannat på östsidan. Nu talade han till gudstjänstbesökarna:
– Jag har varit pastor i andra delen av stan i 18 år. Nu kan vi gå fritt genom muren och i kväll har jag för första gången delar av min församling med mig. Det är Herren som ska ha äran.
Karl Schreiter lyfte armarna i en gest och ett trettiotal personer i alla åldrar reste sig upp. Hans egna församlingsmedlemmar.
De fick motta sitt livs applåd. Värmen sköljde över oss och jag kände hur nackhåren stod rakt ut. Det är sånt som händer när världshistoria skrivs i realtid.
Läs också Prästen Thomas Jeutner minns försoningsnatten då Berlinmuren föll
