Att leda en församling har aldrig varit svårare än i dag.
— Carl-Henric Jaktlund
Allt som oftast följer jag mitt Arsenal, det engelska fotbollslaget, med glädje. Just nu är det dock mest smärta. Laget har sin sämsta säsong i mannaminne. Coachen sparkades häromveckan och redan ropas det på att även ersättaren ska gå samma öde till mötes. Att vara coach i elitfotbollen har aldrig varit enkelt men beskrivs nu som svårare än någonsin, eftersom den egna rösten devalverats, dess ställning är svagare i dag än innan övriga röster fick en stark arena via sociala medier.
I den utvecklingen finns förstås massa positiva möjligheter. Det är sällan nyttigt när makt centreras till för få och när den vanlige supportern eller medborgaren inte har någon möjlighet att nå igenom bruset.
Eller församlingsmedlemmen, för den delen.
För här finns en uppenbar parallell att dra till kristenheten och livet där, inte minst på lokal församlingsnivå. Alternativet att inga andra röster och åsikter än ledarens ska eller bör höras är förstås enbart förkastlig, det hör hemma i sekter och hos despotiska ledare. Men samtidigt som utvecklingen med sociala medier är positiv kan den vara problematisk och utmanande.
Den amerikanske pastorn och författaren Francis Chan skriver i sin senaste bok ”Letters to the church” om vad de sociala medierna riskerar att trigga: ”De starka åsikterna applåderas, i motsats till de ödmjuka. Jag säger inte att det inte behövs förändring bland ledare, jag vädjar bara om nåd. Föreställ er hur svårt det skulle vara att coacha ett lag där varje spelare vägrar att följa för att han eller hon har en bättre plan än coachen. Välkommen till den amerikanska kyrkan på 2000-talet.”
Francis Chan menar att konsekvensen är påtaglig: ”Till er som inte står i ett kyrkligt ledarskap, var medvetna om att detta är en väldigt svår tid att leda i. Jag har stått i ledarskapspositioner i 30 år, det har aldrig varit så svårt som nu.”
Vägen framåt stavas ödmjukhet, menar Chan. Kyrkans folk behöver bli vad de är tänkta att vara: Ett nådens folk. Vad innebär det i praktiken? Att gemene man ska ge upp den röst de äntligen erövrat? Förstås inte, men ett aktivt reflekterande över hur den rösten används utifrån vetskapen att församlingsliv inte är en plats för individualism - den egna rösten hör samman med andras - samt att den oklokt använd riskerar att leda till splittring, interna stridigheter eller ledare som inte orkar fullfölja sina uppdrag.
Därför: Klok är den som söker präglas av nåd och ödmjukhet. Det är dessutom en utmärkt grund och utgångspunkt för att framföra såväl vass som skarp kritik gentemot kyrkans ledarskap den dag det verkligen behövs.
