Anna Sophia Bonde: Selfien är korsets motsats

Nikodemos kom till Jesus om natten. Det hade inte varit konstigt om han, som en av Israels ledare, var rädd om sitt anseende. Men en längtan inuti honom fick honom att söka upp Jesus, som av Nikodemos polare i Stora rådet var ansedd som bråkmakare och kanske till och med heretiker. Det var allt annat än riskfritt och det blev ingen mysig natt för Nikodemos. Jesus stryker honom inte medhårs, ger honom inga favörer på grund av hans status och höga bildning. Jesus talar om sanningen och ljuset (den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, Joh 3:21), Han talar om dom och räddning, om – i Bibelns kanske mest kända vers – undergång och evigt liv: Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv (3:16).

Jesus hänvisar i samtalet till den händelse under ökenvandringen då folket blivit bitet av ormar och Mose gjorde en kopparorm, som sattes upp på en stav. Alla bitna som såg upp mot kopparormen blev helade. Det är, menar Han, något liknande som ni – Nikodemos och hans gäng – behöver i dag. Man kan säga att även om Johannes 3 är angeläget för alla kristna riktar det sig på ett särskilt sätt till andliga ledare.

Också för ledare i vår tid kan Jesu allvar kännas besvärande. Hos Honom finns väldigt lite av det som i dag ofta torgförs som evangelium: tron på människans möjligheter, att hon inom sig har allt hon behöver för frälsningen. Tvärtom verkar det vara. Hon ska inte se på sig själv, hon ska se uppåt, mot korset, mot Honom som dog för världens skull och för hennes personliga skull. Man skulle kunna sätta selfien och korset som ett motsatspar. Selfien gör människan upptagen av sig själv, hon blir vad Martin Luther skulle kallat ”inkrökt i sig själv”. Korset påminner oss om att vi inte är oss själva nog, att världen är full inte bara av ondska i allmänhet, onda ledare och onda strukturer, utan att den är mörk också på grund av mitt mörker. Först när jag tar mitt eget mörker på allvar och sörjer över det kan jag börja ana vad korset betyder: för mig utgiven, för mig utgjuten.

Samtalets allvarligaste ord är dessa, i 3:19: Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Det är ingen rolig vers att läsa men alla som skymtat vår­solens glans genom ett par oputsade fönster förstår vad det handlar om; mötet med ljuset är aldrig bara mysigt. Vi kan ha en uppfattning om oss själva, att vi är sådana som gillar ljus och värme, men det är inte säkert att vi begriper oss på (eller ens lägger märke till) mörkret inuti. I gamla Grekland tänkte man sig att allt gott var grekiskt och allt ont kom utifrån; ett praktiskt sätt att lösa ondskans problem!

En liknande missuppfattning var för handen i Israel på Nikodemos tid. Många tänkte sig att Messias skulle vara en revolutionär figur, en som resolut skulle driva ut ockupationsmakten (de onda). Kanske såg de framför sig en judisk motsvarighet till Arnold Schwartzenegger eller Daniel Ståhl, diskuskastaren. Jesus motsvarade inte på något sätt den bilden. Rätt många blev så småningom över­tygade om att han var tidernas loser.­ Därför är Jesu samtal med Nikodemos så viktigt. Han flyttar fokus helt från fienden=romarna till fienden=mörkret i varje människas hjärta. Det är inte roligt att höra men om det är sant behöver vi höra det.

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Fjärde Moseboken 21:4–9

De bröt upp från ber­get Hor i rikt­ning mot Sävha­vet för att gå vägen runt Edom. Un­der vand­ring­en blev fol­ket otåligt och kland­ra­de både Gud och Mo­se: ”Varför har ni fört oss ut ur Egyp­ten för att dö i öknen? Här finns ing­et att äta och dric­ka. Vi är ut­le­da på den us­la ma­ten.” Då skic­ka­de Her­ren or­mar mot fol­ket, giftor­mar som bet is­ra­e­li­ter­na så att många av dem dog. Fol­ket kom till Mo­se och sa­de: ”Vi syn­da­de när vi kland­ra­de Her­ren och dig. Be till Her­ren att han tar bort or­mar­na från oss.” Mo­se bad för fol­ket, och Her­ren sa­de till Mo­se: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fält­tec­ken. Var och en som blir bi­ten skall se på den, så får han le­va.” Och Mo­se gjor­de en orm av kop­par och sat­te upp den som ett fält­tec­ken. Den som blev bi­ten av en orm såg på kop­pa­ror­men, och då fick han le­va.

Episteltext: Första Johannesbrevet 1:8–2:2

Om vi säger att vi är ut­an synd be­drar vi oss själva, och san­ning­en finns in­te i oss. Om vi bekänner våra syn­der är han tro­fast och rättfärdig, så att han förlåter oss syn­der­na och re­nar oss från all orättfärdig­het. Om vi säger att vi in­te har syn­dat gör vi ho­nom till lögna­re, och hans ord finns in­te i oss. Mi­na barn, det­ta skri­ver jag till er för att ni in­te skall syn­da. Men om någon syn­dar har vi en som för vår ta­lan inför Fa­dern, Je­sus Kristus som är rättfärdig. Han är det of­fer som so­nar våra syn­der och in­te ba­ra våra ut­an he­la värl­dens.

Evangelietext: Johannesevangeliet 3:11–21

San­ner­li­gen, jag säger dig: det vi vet förkun­nar vi, och det vi har sett vitt­nar vi om, men ni tar in­te emot vårt vitt­nesbörd. Om ni in­te tror när jag ta­lar till er om det jor­dis­ka, hur skall ni då kun­na tro när jag ta­lar till er om det him­mels­ka? Ing­en har sti­git upp till him­len ut­om den som sti­git ner från him­len: Människo­so­nen. Lik­som Mo­se häng­de upp or­men i öknen, så måste Människo­so­nen upphöjas för att var och en som tror på ho­nom skall ha evigt liv. Så äls­ka­de Gud värl­den att han gav den sin en­de son, för att de som tror på ho­nom in­te skall gå un­der ut­an ha evigt liv. Ty Gud sände in­te sin son till värl­den för att döma värl­den ut­an för att värl­den skul­le räddas ge­nom ho­nom. Den som tror på ho­nom blir in­te dömd, men den som in­te tror är re­dan dömd, ef­tersom han in­te har trott på Guds en­de sons namn. Och det­ta är do­men, att när lju­set kom in i värl­den, då äls­ka­de människor­na mörk­ret mer än lju­set, ef­tersom de­ras gärning­ar var on­da. Den som gör det on­da av­skyr lju­set och kom­mer in­te till lju­set, för att hans gärning­ar in­te skall av­slöjas. Men den som hand­lar ef­ter san­ning­en, han kom­mer till lju­set, för att det skall bli up­pen­bart att han gör vad Gud vill.”

Psaltaren: Psalm 103:8-14

Barmhärtig och nådig är Her­ren, sen till vre­de och rik på kärlek. Han går in­te ständigt till rätta med oss, hans vre­de va­rar in­te för evigt. Han hand­lar in­te mot oss som vi förtjänat,han ger oss in­te våra syn­ders lön. Ty så hög som him­len välver sig över jor­den, så väldig är hans nåd över dem som fruk­tar ho­nom. Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvi­sar han vår synd. Som en far vi­sar ömhet mot bar­nen, så vi­sar Her­ren ömhet mot dem som fruk­tar ho­nom. Ty han vet hur vi är ska­pa­de, han minns att vi är mull.