En förkunnelse som inte vet att Gud är både rättfärdig och kärleksfull – den leder vilse.
— Christian Braw
Min faderlige vän, biskop Sven Lindegård, såg att jag behövde större perspektiv än min lilla församling. Alltså sände han mig till en konferens om gudstjänsten, som medresenär till prosten Haberecht från Greifswald, i dåvarande DDR.
Vid konferensen uppträdde flera då betydande talare. Haberecht lyssnade förundrat till dem. Jag översatte. Ett budskap var att det moderliga, ömma och kvinnliga måste in i gudstjänstens språk. Allt som talar om Guds vrede måste bort. I en frågestund sa någon: ”Upphör Guds vrede att finnas, för det att vi slutar tala om den?” Det var tyst en halv minut. Sedan fortsatte allt som om inget hänt.
I min församlings boksamling fann jag 1613 års kyrkohandbok. Jag fascinerades av de många uttrycken för en varm relation till Gud: "Käre himmelske Fader, käre Frälsare, käre Helige Ande..."Samtidigt fanns det uttryck för Guds storhet och höghet: "Allsmäktige Gud, store Gud, rättfärdige Gud..."
Det fanns ett paradoxalt drag i gudstjänstens språk, något som går utöver vanligt, logiskt tänkande, för att verkligheten är större. Det måste vara därför, som katekesen gång på gång säger: ”Vi skall frukta och älska Gud ...”
Den verklighet, som går utöver vanligt lineärt tänkande kan endast uttryckas som katekesen gör, med paradoxer, skenbara motsägelser. Gör man inte det, går verkligheten förlorad. Atomforskaren Niels Bohr använde ett paradoxalt språk för att beskriva hur samma kärnpartikel vid samma tillfälle kan inta två olika lägen. Han talade om ”komplementära sanningar” och jämförde med Guds kärlek och rättfärdighet.
Vill man inte använda komplementära sanningar går själva verklighetskontakten förlorad. En bön, en liturgi, en sång, en förkunnelse, som inte vet att Gud är både rättfärdig och kärleksfull, att han är både oerhörd och underbar – den leder vilse. Det blir bara "gudsbild", inte Gud. "Men människor förstår ju inte." Nej, det är först när vi är berörda av Guds Ande, som vi över huvud taget börjar förstå Gud.
Själva Guds väsen är paradoxalt: tre personligheter i en enda Gud. Den store ryska teologen Vladimir Lossky säger: ”Det är först i den Heliga Treenigheten, som vårt tänkande uppnår stabilitet.” Det är först, när vi tänker paradoxalt, som verkligheten blir verklig för oss. Martin Luther visste detta, han kallade sin teologi ”mina paradoxer”.
Så länge vi bara tänker lineärt, som i vardagslogiken, kommer vi inte längre än till vardagen, om ens det. Bön, sång, liturgi och teologi blir verklighetsenlig i det paradoxala. Försvinner paradoxen återstår bara vilseledning och snusförnuftighet.
