Lisa Fredlund: Lyft blicken – se undret

Vi möter en av våra grannar. Han har precis parkerat, knackar på rutan och vi stannar till och möts på trottoaren.

”Jag glömde ju presentera mig sist” säger han och sträcker fram handen, hans ansikte strålar av ljus och liv. Jag inser att det i tider som dessa är en så ovan rörelse att jag blir lite paff, kommer av mig och besvarar handslaget av bara farten.

”Har det kommit någon bebis?” frågar jag. Sist vi möttes var det bara några veckor kvar och vi frågade lite spontant om de ville komma på kvällsmat någon kväll.

”Ja! Jag ska faktiskt åka och hämta hem dem från BB nu” utbrister han. Och jag förstår plötsligt varför han strålar, det är ett ”holy moment”, vi står på helig mark. Pappan vittnar om livets ostoppbara kraft. För dem kommer det att finnas ett före och efter den här vanliga eftermiddagen. En tillsynes vanlig måndag eftermiddag efter kanske den märkligaste påsken på länge i samtiden.

Många av oss känner igen den där känslan av ett före och ett efter. Vi har sådana erfarenheter, viktiga livshändelser som delar in vårt liv, efter det där blev det aldrig densamma igen. Det kan vara positiva händelser men också svåra.

Vi befinner oss nu i tiden efter påsk. För många av oss en annorlunda påsk, kanske utan nära och kära. Kanske med oro för hur utvecklingen i coronakrisen skall bli.

Lärjungarna kunde säkert dela in sina liv i en tid före mötet med Jesus och en tid efter. Säkert kunde de också ana en tid komma efter det att Jesus dött även om det först kändes omöjligt. I söndagens text är det där de befinner sig, ingenting har blivit som de tänkt. Tiden med Jesus har varit den bästa perioden i deras liv, men den har på några få dagar också förvandlats till den svåraste. Att se sin mästare lida och dö. Där sitter de nu bakom låsta dörrar, de har gömt sig, isolerat sig, intagit social distansering. Rädda för människor runt omkring dem. Det som tidigare varit deras kända vardag finns inte längre. Men snart ska det visa sig att de bara sett början av livet med Jesus.

En kväll när oron sliter som ett stormande hav i lärjungarna står det plötsligt att Jesus ”stod mitt ibland dem”. Vem kan gå genom låsta dörrar? Vem kan öppna stängda hjärtan. Det finns bara en, Jesus själv.

Jesus hälsar dem ”Frid åt er alla.” Sedan visar han dem sina händer och sin sida.

I Jesus uppståndelse börjar en ny tid i världshistorien. Skapelsen får ett före och ett efter. Och om det är vi kallade att vara vittnen, om livet, om påsken. Söndagens brevtext berättar att vi är kallade till ett levande hopp. Inte ett hopp som vilar på en trossats eller en teoretisk tanke utan ett levande hopp som vilar på en egen erfarenhet, vi har känt spikhålen. Ett hopp som är en kraft in i ditt eget liv. Ett hopp som vilar på en relation. För hur kan man sätta sitt hopp till en person? Jo för att man känner personen, för att det är någon man litar på.

Inte på länge har samtiden varit i så stort behov av hoppets budbärare, av påskens vittnen, om vittnen om livet som är starkare än döden. Om det finns någon tid då din berättelse behövs så är det nu. Att vara ett vittne är att berätta om sitt personliga möte med Jesus. För lärjungen Tomas handlade det om att ha känt spikhålen. Där blir våra berättelser olika precis som för lärjungarna. Men vi alla vittnar om en man som kan gå genom låsta dörrar och öppna låsta hjärtan och som aldrig lämnar dig ensam hur isolerad du än är eller känner dig, Jesus.

Jag tittar efter pappan med det strålande ansiktet på vår gata och slås av att han precis varit ett påskens vittne för mig. Livet kommer att segra över döden, om inte nu så till sist.

Söndagens bibeltexter

Gamla testamentet: Sakarja 8:6–8

Så säger Her­ren Se­ba­ot: Om de som är kvar av fol­ket tror att det­ta är omöjligt i kom­man­de da­gar, är det därför omöjligt för mig? frågar Her­ren Se­ba­ot. Så säger Her­ren Se­ba­ot: Jag skall rädda mitt folk ut ur österns länder och västerns. Jag skall hämta dem hit och låta dem bo i Je­ru­sa­lem. De skall va­ra mitt folk och jag skall va­ra de­ras Gud i tro­het och rättfärdig­het.

Episteltext: 1 Petr 1:3–9

Välsig­nad är vår her­re Je­su Kristi Gud och fa­der. I sin sto­ra barmhärtig­het har han fött oss på nytt till ett le­van­de hopp ge­nom Je­su Kristi upp­ståndel­se från de döda, till ett arv som in­te kan förstöras, fläckas el­ler viss­na och som väntar på er i him­len. Ty Guds makt be­skyd­dar er ge­nom tron fram till den fräls­ning som finns be­redd att up­pen­ba­ras i den sista ti­den. Därför kan ni jub­la, även om ni just nu en kort tid skul­le få ut­stå prövning­ar av oli­ka slag, för att det som är äkta i er tro – och det­ta är långt dyr­ba­ra­re än det förgäng­li­ga gul­det, som dock måste prövas i eld – skall ge pris, härlig­het och ära när Je­sus Kristus up­pen­ba­ras. Ni har in­te sett ho­nom men äls­kar ho­nom ändå; ni ser ho­nom ännu in­te men tror på ho­nom och kan jub­la i outsäglig, him­melsk glädje då ni nu står nära målet för er tro: era själars rädd­ning.

Evangelietext: Johannesevangeliet 20:24–31

En av de tolv, To­mas, som kal­la­des Tvil­ling­en, ha­de in­te va­rit med när Je­sus kom. De and­ra lärjung­ar­na sa­de nu till ho­nom: ”Vi har sett Her­ren”, men han sa­de: ”Om jag in­te får se spikhålen i hans händer och stic­ka fing­ret i spikhålen och stic­ka han­den i hans si­da tror jag det in­te.” En vec­ka se­na­re var lärjung­ar­na sam­la­de igen, och To­mas var med. Då kom Je­sus, trots att dörrar­na var reg­la­de, och stod mitt ibland dem och sa­de: ”Frid åt er al­la.” Däref­ter sa­de han till To­mas: ”Räck hit ditt fing­er, här är mi­na händer; räck ut din hand och stick den i min si­da. Tviv­la in­te, ut­an tro!” Då sva­ra­de To­mas: ”Min Her­re och min Gud.” Je­sus sa­de till ho­nom: ”Du tror därför att du har sett mig. Sa­li­ga de som in­te har sett men ändå tror.” Också många tec­ken som in­te har ta­gits med i den­na bok gjor­de Je­sus i si­na lärjung­ars åsyn. Men des­sa har upp­teck­nats för att ni skall tro att Je­sus är Mes­si­as, Guds son, och för att ni ge­nom att tro skall ha liv i hans namn.

Psaltaren: Psalm 145:1–7

En lovsång av Da­vid. Jag sjung­er om din stor­het, Gud, min ko­nung, nu och för evigt pri­sar jag ditt namn. Dag ef­ter dag vill jag pri­sa dig, nu och för evigt sjunga ditt lov. Stor är Her­ren, högt är han pri­sad, ing­en kan fat­ta hans stor­het. Släkte ef­ter släkte skall hyl­la di­na verk och vitt­na om di­na väldi­ga gärning­ar. De skall ta­la om din härlig­het, ditt höga ma­jestät, och de un­der som du gör vill jag be­sjunga. De skall pri­sa din fruk­tansvärda makt, och din stor­het vill jag förkun­na. De skall ro­pa ut din sto­ra god­het och jub­la över din tro­fast­het.