För Gud är ingenting omöjligt, inte ens att bli en bedjande människa
— Eleonore Gustafsson
Jag är på middag hemma hos en av mina muslimska vänner då hennes böneapp signalerar att det är dags för maghrib, skymningsbönen, den bön som infaller efter solens nedgång. Hon går in på toaletten för att utföra den rituella tvagningen medan jag sätter mig i soffan för att vänta.
En vanlig muslimsk kritik av den kristna tron är att eftersom Jesus var en bedjande människa kan han omöjligen själv ha varit Gud. De brukar citera Jesu ord från Joh 20:17 och påpeka att man inte kan vara Gud och ha en Gud på samma gång: "Gå till mina bröder och säg dem att jag stigit upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud."
Den kristna tolkningen av denna vers är att när Jesus säger ”min fader och er fader” utgår han från sin gudomlighet, och när han säger ”min Gud och er Gud” så utgår han från sin mänsklighet.
Jesus är sann Gud och sann människa på en och samma gång. Inkarnationen innebär att Gud blev det han inte var, en bedjande människa, så att vi kunde bli vad vi inte var, Guds söner och döttrar. Vi är inte Guds barn av födseln, det sker först när vi tar emot Guds son, föreningen med Jesus gör det möjligt för oss att kalla Gud för vår pappa.
När vi tar emot Jesus blir han vår bror. Han står bredvid oss när vi ber, lutade mot hans axel får vi be den bön som han själv har lärt oss: ”Vår Fader, du som är i himlen …”
Även i den enskilda bönekammaren är Gud vår Fader. När vi ber den bönen är vi förenade med Jesus och hela hans syskonskara. Därför är jag aldrig ensam i min bön, eftersom den sker "i Kristus" sker den alltid i gemenskap med hela den världsvida kristenheten, trots att jag är själv.
Min vän kommer tillbaks till vardagsrummet med håret täckt av en slöja. Viskande utför hon bönens alla moment, ”Allâhu akbar”, Gud är stor. Från min plats i soffan tänker jag tyst för mig själv: ”Gud är större än så, för Gud är ingenting omöjligt, inte ens att bli en bedjande människa”.
Om man som kristen bara ber till Jesus och aldrig till Fadern går man miste om denna dimension. Då blir bönen en prestation, ett ständigt dåligt samvete. Men om jag lutar mig mot Jesus blir mitt liv en ständig bön, hans ande uppfyller mitt inre och min kropp blir ett heligt tempel där det pågår en ständig lovsång till Fadern:
”Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ’Abba! Fader!’” (Gal 4:4-6)
Jag ber med i hans bön och han ber med i min bön, förenade med varandra möter vi Fadern.
