“Han fattas mig. Han fattas mig så det skär i bröstet.” Så ropade rövarhövdingen Mattis när Skalle-Per hade dött. Någon som funnits där jämt fanns inte mer.
För en del av oss är det kanske extra lätt att känna igen sig i Astrid Lindgrens berättelse om Ronja rövardotter så här i coronatider. Någon som varit en del av vårt liv är borta och lämnar ett stort svart hål efter sig, och det enda som fyller hålet är sorg och saknad.
[ Undersökning: Fler unga söker sig till Gud under pandemin ]
Men jag tänker att saknaden inte bara handlar om förlusten av människor, vilket förstås är det mest smärtsamma, utan också förlusten av nära relationer, gamla traditioner och vardagliga vanor. Allt det där vi tagit för givet, men som pandemin satt i gungning.
För troende och praktiserande kristna är den förlorade gudstjänstgemenskapen en sorglig sak. Jo, jag vet, utbudet på webben är stort. Och jag lyfter verkligen på hatten för alla engagerade människor i kyrkor och församlingar som gör det möjligt. Tack! Men mötet på skärmen kan aldrig fullt ut ersätta mötet i verkligheten, ansikte mot ansikte med en annan människa, eller sida vid sida med andra i en gemensam upplevelse. Nog känses det lite extra tungt under julen, när kyrkorna normalt är fyllda av sång och musik och levande ljus och levande människor.
Vi gör det bästa av situationen. Vi ringer vänner och bekanta. Vi mejlar och messar och allt vad det heter. Men vi saknar livet vi levde innan pandemin kom på oväntat besök.
[ Krisen avslöjar samhällets brister ]
Nu är vaccin på gång, och vi hyser väl alla hoppet om att uppförsbacken snart ska plana ut och bli nedförsbacke. Själv funderar jag rätt mycket på vad som kommer sedan. Vad vi lärt. Om vi nu lärt någonting.
Hur omsätter vi den saknad som nu skaver själen i någonting konstruktivt när vi en dag återfår förlorad frihet? Till exempel i tacksamhet över allt vi har. Över fred och välstånd. Över religionsfrihet och mötesfrihet. Över vänner att umgås med utan att behöva tänka på avstånd och andra säkerhetsåtgärder.
Kommer vi att bli flitigare kyrkobesökare? Kommer vi att gå på fler konserter och andra arrangemang? Kommer vi att umgås mer frekvent med varandra? Kommer vi att göra fler saker tillsammans, för nöjets och glädjens skull, kanske också för att den här världen ska bli en bättre plats för dem som lever i helt andra – och sämre – omständigheter, pandemi eller ej?
Jag är inte säker. Men chansen ökar om vi förstår vad det på djupet betyder, allt det där som nu fattas oss.
[ Birger Thureson: Se människorna bakom siffrorna ]
