Det samtalas mycket just nu. Om att bränna heliga böcker, klumpiga uttalanden och polemik. Om dokumentärer om kyrkor och barns uppväxt i kyrkan. Men också generellt om tro, meningsskapande och längtan. Jag kan inte låta bli att fundera; är vi som kristna där samtalen är? Eller ser vi bara debatter och dikeskörningar?
Det är nu drygt två år sedan pastorn Joachim Elsander dog i en aggressiv cancer. Han ägnade mycket av sin tid på Twitter. För mycket, tyckte en del inom kyrkan. Hans korta texter nagelfors och skulle “rättas till” om de inte var precis i linje med vad vi tyckte han skulle säga. Jag tänker att Joachim var en av vår tids pionjära missionärer.
Han fanns där människor fanns, delade evangelium och upprättade hjärtan. Lyssnade. Samtalade. Oftast långt ifrån megafoner och skyttegravar. Han blev många människors bild av en kristen.
De sista dagarna innan Joachim befordrades till himlen kunde vi följa hur tusentals människor i realtid fann tröst i hans hopp om evigheten. Hur hans idoga lyssnande i digitala samtal hade gett många ringar på vattnet och hur Jesu kärlek liksom skvalpade över lite överallt runt honom. Jag tror att det är svårt att överskatta vilken kristusdoft Joachim fick vara med och sprida. Han hade lyssnat, så när han nu talade lyssnade många, många tillbaks.
[ Elsander: Jag skulle så gärna vilja se mina barn växa upp ]
Som en del av mitt jobb är jag med i ett stort antal grupper på Facebook. Jag skannar av vad människor talar om, hur de diskuterar och vem de ber om råd. Just nu talas det mycket tro. Inte minst i de stora tjejgrupperna som ibland har uppemot 170 000 medlemmar. Det talas utifrån vårens dokumentärer. Men också utifrån mötet med islam som blivit vardag för många. Det talas också oerhört mycket självförverkligande, tomhet, sökande, tillit och sorg. Är vi där?
Jag älskar att höra berättelser om hur folk hittar från gatan in i våra församlingar. Anden har så mycket gott på gång. Samtidigt klurar jag på om vi riskerar att missa ett av vår tids största missionsfält mitt framför ögonen på oss?
Vilka i din församling orkar finnas som kloka kristna i några av nätets alla forum? Ber ni för dem? Peppar dem? Ser att det de gör är på riktigt? “Ser vi bara sociala medier som något vi ska fasta ifrån? “, som en klok vän till mig frågade sig.
Är vi kristna, inte bara på kyrktorget, utan också i sociala medier? Är vi där människor är? Inte med våra annonser och megafoner. Med vårt lyssnande, våra tankar och våra förböner. Vi följde Elsanders resa i realtid. Nu måste vi ta upp stafettpinnen och fortsätta det han och andra startade i nutid.
