David Fiske: Nåden är till för att delas

Vill jag att IS-krigarna ska ta emot Guds förlåtelse och stå bredvid mig i kyrkan och sjunga "Tänk att få vara ett Guds barn"?

—   David Fiske

I söndagens texter möter vi en motvillig profet, en predikan som tar skruv, en Gud som visar nåd och en programförklaring för kyrkans kallelse i världen. Men låt oss börja från början.

Gud ger Jona uppdraget att predika Guds straff över Israels fiender i staden Nineve. Men Jona flyr åt andra hållet. Denna flykt misslyckas och Jona går till slut med på att lyda Gud. Hans predikan om straff och dom slår rot i befolkningen. Det blir väckelse i Nineve och kungen utlyser bön och fasta för hela folket och till och med djuren. Gud såg att folket tog orden om domen på allvar och ångrade det onda han tänkt. Jona bok slutar med att Jona besviken sitter på ett berg och tittar på den stad som Gud inte dömde. Jona klagar till Gud:

”Herre, var det inte det jag visste redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud”.

Söndagens tema är ”Nåd och tjänst” och i den gammaltestamentliga texten hittar vi en av Bibelns antihjältar. Jona är inte tjänstvillig och önskar inte sina fiender nåd. Jona vill inte att hans fiender i Nineve ska få en ny chans och hans motvilliga predikan åstadkommer precis det han fruktar: Guds nåd och barmhärtighet.

Jag förstår Jona och hans motvilja att predika för sina fiender. För visst finns det människor som jag inte vill att det ska gå bra för? Vill jag att mobbarna från grundskolan ska ha det bra? Önskar jag att den som kört ihjäl ett barn på grund av rattfylla ett gott och fint liv? Vill jag att IS-krigarna ska ta emot Guds förlåtelse och stå bredvid mig i kyrkan och sjunga "Tänk att få vara ett Guds barn"?

Jona hade förstått en väsentlig sanning om nåden som vi ofta inte låtsas om. Nåden är provocerande och chockerande. Guds nåd innebär att alla kan få en ny chans. Nåden räckte till Nineves befolkning och räcker till yrkeskriminella, mördare, våldtäktsmän och terrorister. Guds nåd är större än allt, om vi omvänder oss.

I Filipperbrevets första kapitel ger Paulus oss en ledtråd för hur nåden ska levas: Nåden ska delas tillsammans, inte bara tas emot. Detta är en vacker beskrivning av kyrkan: Vi som delar nåden med varandra och vår omvärld.

Det är en nåd att vi får vara i tjänst för Gud och det är nåden som är tjänstens centrum. Vi behöver slå oss ner vid köksbordet med vår egen inre Jona och se sanningen i vitögat: Fienden bor inte bara Nineve, utan också i våra egna hjärtan.

Jona orkade inte dela nåden med sina fiender. Det finns nåd för honom också.

Söndagens bibeltexter:

Septuagesima

Tema: Nåd och tjänst

Gamla testamentet: Jona 3:10–4:11

När Gud såg vad de gjor­de, att de upphörde med sin onds­ka, av­stod han från det on­da han ho­tat dem med; han lät det in­te ske. Då blev Jo­na myc­ket missnöjd. I vre­des­mod bad han till Her­ren: ’Her­re, var det in­te det jag trod­de re­dan där hem­ma? Det var därför jag vil­le fly till Tarshish förra gång­en. Jag viss­te ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vre­de och rik på kärlek, be­redd att ång­ra det on­da du ho­tat med. Så ta mitt liv, Her­re, det är bätt­re för mig att dö än att le­va.’Her­ren sa­de: ’Har du skäl att va­ra vred?’ Jo­na lämna­de sta­den och slog sig ner öster om den. Där bygg­de han sig en hyd­da, så att han satt i skug­ga me­dan han vänta­de på att få se hur det skul­le gå med sta­den. Her­ren Gud lät nu ett kur­bit­sträd växa upp över Jo­na; det skul­le skug­ga hans hu­vud och be­fria ho­nom från hans missnöje. Jo­na blev myc­ket glad över kur­bit­sen. Men i gry­ning­en nästa dag lät Gud en mask an­gri­pa trädet, och det viss­na­de ner. Och i sol­uppgång­en lät Gud en glödhet östan­vind blåsa. So­len brände Jo­nas hu­vud, han var nära att svim­ma och öns­ka­de sig döden. ’Det är bätt­re för mig att dö än att le­va’, sa­de han. Då fråga­de Gud ho­nom: ’Har du skäl att va­ra vred för kur­bit­sens skull?’ Jo­na sva­ra­de: ”Jag har al­la skäl i värl­den att va­ra vred.” Her­ren sa­de: ’Du be­kym­rar dig för ett träd som du in­te har lagt ner något arbe­te på och som du in­te själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skul­le då in­te jag be­kym­ra mig om Ni­ne­ve, den sto­ra sta­den, där det bor över 120 000 människor, som in­te ens kan skil­ja på höger och väns­ter – och dess­utom många djur.’

Episteltext: Filipperbrevet 1:3–11

Jag tac­kar min Gud var gång jag tänker på er, all­tid, i al­la mi­na böner för er al­la. Och det är med glädje jag ber för er: ni har varit med i ar­be­tet för evan­ge­li­et ända från förs­ta da­gen, och jag är över­ty­gad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall full­bor­da det till Kristi Je­su dag. Det är som sig bör att jag tänker så om er al­la. Jag har er ju i mitt hjärta; både när jag bär bo­jor och när jag försva­rar och befäster evan­ge­li­et de­lar ni al­le­sam­mans nåden med mig. Gud kan vitt­na om att jag läng­tar ef­ter er al­la med Kristi Je­su ömhet. Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på in­sikt och ur­skill­ning, så att ni kan avgöra vad som är väsent­ligt och stå re­na och skuld­fria på Kristi dag, fyll­da av den rättfärdig­het som är fruk­ten av Je­su Kristi verk, Gud till ära och pris.

Evangelietext: Lukasevangeliet 17:7–10

Om ni har en tjäna­re som plöjer el­ler val­lar får, säger ni då till ho­nom när han kom­mer hem från ägor­na: Gå ge­nast och slå dig ner vid bor­det. Nej, ni säger: Gör i ord­ning ma­ten åt mig, fäst upp di­na kläder och pas­sa upp mig me­dan jag äter och dric­ker; se­dan kan du själv äta och dric­ka. In­te får tjäna­ren något tack för att han gör vad han är ålagd. På sam­ma sätt med er: när ni har gjort allt som ålig­ger er skall ni säga: Vi är odug­li­ga tjäna­re, vi har ba­ra gjort vad vi är skyl­di­ga att göra.”

Psaltaren: Psalm 25:4–11

Her­re, lär mig di­na vägar, vi­sa mig di­na sti­gar. Led mig i din san­ning, lär mig, du som är min Gud, min rädda­re, ständigt hop­pas jag på dig. Her­re, kom ihåg din barmhärtig­het, den god­het du all­tid har vi­sat. Glöm min ung­doms syn­der, allt jag bru­tit, tänk på mig i din tro­fast­het, Her­re, du som är god. Her­ren är pålit­lig och god, därför vi­sar han syn­dar­na vägen. Han le­der de ödmju­ka rätt, de ödmju­ka lär han sin väg. Allt vad Her­ren gör är nåd och tro­fast­het mot dem som håller hans förbund och hans bud. Her­re, min synd är stor, förlåt den, ditt namn till ära.