Den 9 november är det 81 år sedan Kristallnatten ägde rum. Natten som kom att bli en symbol för den intensifierade förföljelsen och senare utrotningen av sex miljoner judar.
Det kan tyckas onödigt att år efter år skriva den här typen av text för att påminna om ondskan som pågick, men dessvärre är det kanske mer nödvändigt än på länge. I synnerhet i Sverige.
Judarna är alltid mål för hat och dödsjakter. Aldrig mer kan vi skylla på att vi inget visste.
— Felicia Ferreira
Svenska synagogor och judiska begravningsplatser utsätts ofta för skadegörelse. Unga judar i Göteborg vågar inte bära Davidsstjärnan som synbart smycke, för att inte tala om Malmö där allt färre judar ens vågar bo kvar.
Under 2018 identifierade Brå nästan 7 090 polisanmälda brott i kategorin hatbrottsmotiv. Störst ökning handlade om brott med antisemitiska motiv som ökat med hela 53 procent sedan 2016. Och för bara någon vecka sedan fick vi veta att en högerextrem grupp med band till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen fått tillstånd att demonstrera vid Raoul Wallenbergs torg i närheten av Stora synagogan i Stockholm.
Högerextremismen växer parallellt med den extrema islamismen. Dessa båda ismer går hand i hand med förföljelsen av judar. För antisemiter spelar det ingen roll om judarna finns i Israel, Frankrike, Ryssland eller Sverige. Judarna är alltid mål för deras hat och dödsjakter.
Från 1900-talet minns vi två världskrig, oändligt många inbördeskrig, de obegripliga avrättningarna av Gandhi, Martin Luther King, Sadat och många fler. Irland, Sarajevo och Kosovo är andra oroshärdar. Det känns som en enda rad av blodbad. Vi minns med fasa och då kanske allra mest Förintelsen då sex miljoner judar mördades.
Men fasa räcker inte. Det vi kanske mest av allt måste tvinga oss att minnas är att så många människor stod likgiltiga inför all den ondska som pågick under förra seklet. Många har i efterhand haft förevändningen att man inte visste eller förstod.
Den 12 april 1999 höll förintelseöverlevaren och författaren Elie Wiesel ett starkt tal i Vita huset för dåvarande president Bill Clinton om just den likgiltighet han själv utsatts för och som gjorde att hela hans familj förföljdes och sedan mördades i koncentrationsläger.
Vi har alla möjligheter att lära av historien. Att agera på helt andra sätt när vi ser tecknen. Vi lever i en tid där information fullständigt väller in över oss. Aldrig mer kan vi säga att vi inte visste, när facit ska skrivas och ansvaret utkrävas över vad vi de facto visste – men inte gjorde något åt.
