Jag är trött på att tro beskrivs väldigt ensidigt och förenklat i både populärkultur, samhällsdebatter och vid fikabord.
— Lina Mattebo
Jag är på bio, filmen handlar om ett kidnappat barn. Men så plötsligt – mitt i det fruktansvärda – skrattar människor. Pappan till den kidnappade flickan säger nämligen övertygat: "Gud kommer att hjälpa mig." Han berättar om ett tillfälle många år tidigare när han bad Gud att antingen döda eller rädda honom – och hur ett under då skedde. Därför är han övertygad om att Gud kommer att hjälpa honom även nu. Det skrattas igen i salongen. För en del verkar det vara en så absurd sak att tro att det blir komiskt.
Sådana där saker händer mig hela tiden. Att jag upptäcker att sådant som är livsviktigt för mig – som att sätta sin tillit till Gud – för andra är något att skratta åt. (Jag förstår att man kan bli arg över ett sådant uttalande, vilket också mamman i filmen blir, men skratt betyder något annat.) Som kristen sedan barnsben är jag van vid att försvara att det går att vara både kristen och intellektuell/rolig/reflekterande. Och van vid att det troende gör eller säger filtreras genom vår tro.
Som i ett avsnitt av podden "Mellan raderna" med Karin Jihde och Peppe Öhman, en podcast om läsning som jag uppskattar mycket. De tipsar om Narnia-serien av C.S. Lewis, säger att det är fantastiska böcker för barn. Men i samma andetag benämner Peppe också Lewis som "toktroende" och Karin svarar: "Det är därför barnen inte får vara för gamla så att de fattar att det är Jesusfreaks som har skrivit."
Man får absolut skämta om troende och det är helt rimligt att kritisera negativa följder av religion. Men jag är trött på att tro oftast beskrivs väldigt ensidigt och förenklat i både populärkultur, samhällsdebatter och vid fikabord. (Trots att 14 procent av svenskarna ber till Gud minst en gång i veckan – det är ingen liten grupp.)
Det gör tyvärr också att jag i nya sammanhang ofta undviker att prata om min tro. Som på en fest jag var på nyligen där jag försökte slingra mig kring vad jag skulle göra dagen efter. Till slut gav jag upp och sa att jag skulle till kyrkan. Då utbrast tjejen jag pratade med: "Åh, jag älskar kyrkan!"
Det fick mig att inse att jag till viss del själv har köpt den allmänna bilden av tro som något udda och problematiskt. Och att jag därför är med och återskapar den. Tänk om jag i stället skulle göra motstånd mot de otroligt förenklade bilderna av troende och religion genom att oftare prata om hur jag tror. Öppet, men ödmjukt, och med ett språk som många kan förstå. Och om du också gjorde det? Det tror jag skulle göra stor skillnad.
