Vårt Europas historia är fylld av våld och blodsspillan. Efter andra världskriget var hälften av husen i Budapest obeboeliga. I Tyskland stod 18 miljoner tyskar hemlösa. Den österrikiska staden Wiener Neustadt hade 4 000 byggnader före kriget, när freden kom var endast 18 intakta. Tio miljoner var hemlösa i Ukraina. Över Storbritannien hade 50 000 bomber fällts och 4,5 miljoner byggnader var skadade. Grekland hade förlorat en tredjedel av sin skog under den tyska ockupationen och över 1000 byar hade bränts. I Frankrike var 460 000 byggnader förstörda. Och vi får aldrig glömma, sex miljoner judar hade mördats i koncentrationsläger och gaskammare.
Den tyske statsmannen Konrad Adenauer noterade vid krigsslutet att i hans älskade Köln fanns bara 32 000 personer kvar på den ena sidan av floden Rehn. Före kriget hade staden 760 000 invånare. Men Adenauer konstaterade även något annat:
”Det tyska folket befann sig inte bara i stor materiell nöd. Det var också i ett farligt andligt och själsligt tillstånd. Folket var långt mer sönderbrutet än vad man trodde.”
Och tyskarna var inte ensamma om att vara sönderbrutna. Hatet härskade. Två år efter krigsslutet stämplades 25 000 holländare med tyskt påbrå som nationens fiender. De fick en timma på sig att packa max 50 kilo för att sedan utvisas. Deras tyskhet gjorde dem oönskade i Nederländerna.
Ändå var det Nederländerna och Tyskland som fyra år senare gjorde gemensam sak med Frankrike, Belgien, Luxemburg och Italien. Den 18 april 1951 konstaterade dessa länders utrikesministrar följande:
”Genom att underteckna fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, en organisation med 160 miljoner européer, har de avtalsslutande parterna visat prov på sin beslutsamhet att bilda den första överstatliga institutionen och därmed lägga den verkliga grunden till ett organiserat Europa.”
Kol och stål var avgörande för militär upprustning. För att undvika fler krig togs ett gemensamt ansvar över dessa tillgångar. Det hade aldrig gjorts tidigare, men politiska ledare insåg att något måste göras. Det gick inte att fortsätta på samma sätt. Därför inleddes en ny vandring tillsammans – tyskarna isolerades inte, utan de inkluderades på resan som gett Europa sitt nuvarande välstånd.
Somliga kallar detta föraktfullt för EU-bygget.
Men utan EU hade inte Europa fått sin hittills längsta fred. Utan detta visionära projekt hade det inte funnits en samlad demokratisk motpol till såväl Spaniens, Greklands och Portugals militärdiktaturer som Östeuropas kommunistiska regimer.
Den som blundar för Europas ofrånkomliga historia missar det som gav förutsättningarna för att skapa EU.
Det var politisk djärvhet och en stark förankring i det kristna kärleksbudskapet. Adenauer konstaterade den 5 maj 1946:
"Men kristendomen och kristna värden har vi inte för att de ska lyftas fram på söndagar och helgdagar. Detta ska tillämpas i det vardagliga livet. Det måste tillämpas i det offentliga och i synnerhet det politiska livet. Vi har sett vart vi har kommit då man lämnat kristendomens grundvärden. Det är till det djup där vi nu befinner oss."
Adenauer är tillsammans med Frankrikes Robert Schuman och Italiens Alcide De Gasperi fäder till Europeiska Unionen. Deras egna krigsupplevelser liksom kampen mot ondskans ideologier förenade dem. Men kanske var deras starkaste band den kristna tron. Inför grundandet av kol- och stålgemenskapen samlades de tre statsmännen till bön i ett kloster.
Det går inte att skilja på unionen och dess länder. Schuman var tydlig när han presenterade det som vi kallar för Schumanplanen:
”Europa kommer inte att bli till i en hast eller enligt en enda plan. Det kommer att byggas genom konkreta insatser som först skapar solidaritet.”
De Gasperi var lika tydlig med att en europeisk enhet var nödvändig för att läka såren från de två världskrigen och förhindra nya illdåd. Erfarenheterna som skapade EU lär oss att nationalismen och egoismen måste tyglas.
Unionen är inte och kan aldrig bli en perfekt gemenskap. Alla gör vi fel och går vilse, därför måste "Europahuset" ständigt underhållas. Men flera politiker använder hellre EU som ett slagträ i debatten än som den stöttepelare unionen är tänkt att vara och är.
Visst är EU en stor maskin sett till processer och beslut. EU-parlamentet är trots allt världens största folkvalda parlament med 751 ledamöter som var och en har rätt till beslutsunderlagen på något av de 24 språk som talas i parlamentet, vilket kräver en stor organisation.
Men EU är mer än styrande mekanismer. EU är den uttalade viljan att leva tillsammans i fred och frihet. Det är lärdomen att samarbetet endast kan ske i försoningens tecken, när vi är villiga att bära varandras bördor.
Sommaren 1947 hade tyskarna en tillåten matranson på max 1550 kalorier per dygn och person. Ett år senare kom Sovjetunionen med sin blockad av alla vägar, kanaler och järnvägar till västra Berlin. Försöket att svälta ut befolkningen, i de delar av staden som kontrollerades av amerikanare, britter och fransmän, var Josef Stalins försök att knäcka väst.
För att bistå 2,2 miljoner människor i Västberlin upprättades en luftbro. Dygnet runt flögs det in förnödenheter. Var 90 sekund landade eller startade ett flygplan i Berlin. Vilken humanitär insats! Ett enastående exempel på den starkes vilja och skyldighet att hjälpa den svage.
Erfarenheter likt denna ger förståelse för att EU är världens största biståndsgivare. Till skillnad från Sverige är övriga EU-länder märkta av såväl krig som förtryck. De har vetskapen om vad ekonomiskt och demokratiskt stöd betyder för ett lands återupprättande.
Det går inte att tala om EU utan att nämna Europas historia. Lika lite kan man beskriva dagens Europa utan att om tala EU.
Låt oss likt Adenauer, Schuman och De Gasperi förenas i bön för Europa.
