BLENDA
Sällan har en ung GF-debutant mött publiken med sådan självklar pondus. Men så har Vällingbytjejen också somhar skrivit ett åtråvärt skivkontrakt. Blendas musik är en blandning av R&B, soul, tribe och – inte minst – harmonier från Kongo, landet där hennes föräldrar har sina rötter. Blenda får upp tre ur publiken att dansa på scen, plötsligt är hon ute i publikhavet och organiserar en dansring. Det är helvilt och alldeles, alldeles underbart.
PER-ERIK HALLIN & BENGT JOHANSSON
Undantaget Doug Seegers har nog det nyformerade radarparet Hallin/Johansson den längsta pågående turnén bland svenska kristna artister just nu. Mellanlandningen på Gullbranna bjöd på två set där välkända sånger blandades med sällan framförda. Den första avdelningen var bra, den andra var magisk. Något hände som ingen efteråt riktigt kunde sätta ord på.
MARTIN SMITH
Delirious-sångaren Martin Smith, numera i glasögon, hade inte spelat i Sverige sedan 2004 så detta var ett av många emotsett framträdande. Det blir lovsång för hela slanten och publikhavet klämmer i, mycket tack vare textremsan på de stora bildskärmarna. Smith ackompanjeras av ett femmannaband och backas upp av två körsångerskor. Inte mycket Delirious-material denna kväll, mest nya låtar. Starkast blir konserten när Martin Smith i ett mellanspel halar fram sin svarta bibel och högläser från Hesekiel 37 om hur Herren väcker liv i förtorkade ben.
HANSAM
Så fick fansen ännu en gång höra ”Ge sig av”, ”Visa vägen”, Aldrig”, ”Panik” och många av de där Hansamdängorna som så effektivt sätter känslorna i svall. Glädje och energi är två starka kort hos Hansam som den här gången frontades av Samuel Andersson och Hannes Grahn.
SOCIAL BEINGZ
Twelve24 är tillbaka under nytt namn och nu som duo i stället för trio. Manchesterkompisarna Josh Green och Ryan Griggs brinner för att förmedla hopp till ungdomar och de har absolut gåvan att få folk att släppa garden. Modern dansvänlig popmusik. Svenska Lisa Hallström gör ett inhopp mitt i föreställningen och får också framföra en egen låt. Kul!
REND COLLECTIVE
Någon liknade detta nordirländska lovsångskollektiv vid en kärleksfull ångvält. Precis så är det. En förunderlig kombination av att vara totalt fokuserade och helt utflippade. Nya instrument åker fram vartefter, några är riktigt udda, och till sist tappar jag räkningen. Och trots att de flesta nog inte hört deras sånger får de med textremsans hjälp publiken att sjunga med för full hals. ”Inga berömdheter förutom Jesus på den här scenen”, deklarerar de redan från start. För mig är Rend en av festivalens absoluta höjdpunkter.
HOLLYN
Första spelningen för Hollyn blev en sittkonsert i Skeppet. Inte optimalt för hennes R&B-influerade pop kanske, men hon gör absolut sitt bästa av det. 2013 tog hon sig hela vägen till final i tv-talangtävlingen ”American idol” och därefter har Toby Mac från DC Talk tagit henne under sina vingars skugga. Det märks att hon utvecklats till en driven artist. Bra låtar, bra röst och – inte desto mindre viktigt – bra kommunikation med publiken. ”Jag vill sända mina sånger som kramar över jorden till dem som behöver det”, säger Hollyn som snart släpper nya sånger som publiken fick smaka på.
BRITTAS VARDAGSRUM
Varje eftermiddag spelar Britta Hermansson in ett nytt avsnitt av sin podd ”Brittas vardagsrum”. Therese Martinson, Per Höglund och Samuel Ljungblahd gästar varsin dag och det är både gemytligt och intressant att vara med på ett hörn när en erfaren samtalsledare får sina gäster att öppna upp och bli personliga bortom scenlivet.
PER HÖGLUND BAND
När Per Höglund Band rullar igång med ”Massor av mirakel” är det som att klockan vrids mer än 30 år bakåt. Rockpojkarna från Skellefteå har hur kul som helst. Vi också. Tonårsidolen Per Höglund jobbar nu som psykolog, men verkar ha en knapp att trycka på som tar honom direkt in i sin gamla scenroll. Ja, hela bandet förresten. Ett akustiskt parti förgyller och minsann är Pernilla Emme med och körar. Bandet avslutar med en fin cover av Dylans ”Serve somebody”.
ELECTRIC BANANA BAND
Skeppet kokar när Lasse Åberg, Klasse Möllberg, Janne Schaffer och hela det sanslöst skickliga bananbandet äntrar scenen. Barnen får stå längst fram och trots trängseln verkar alla vara rädda om varandra i publikhavet. Trazan och Banarne turas om att snacka mellan låtarna och folk sjunger med så det står härliga till. Electric Bananas ständige ljudtekniker, legendaren Jan Ugand, säger efteråt att bandet nog aldrig haft en så bra publik under alla sina 39 år. Och visst är folk engagerade även i de lite mer anonyma låtarna. Men när sedan finalen kommer med ”Banankontakt” och ”Min piraya Maja” finns det ingen hejd på sångarglädjen oavsett ålder. Full familjepott!
ULRIK MUNTHER
Mello-killen Ulrik Munther sjöng på Frizon häromåret och gör, en del höjda ögonbryn till trots, absolut skäl för sin plats på GF. Hans melankoliska popfunderingar har ofta ett existentiellt anslag som bitvis ger verklig nerv åt föreställningen. Som när han sjunger textraden ”jag vill leva ett liv värt att dö för” finstämt ackompanjerad Niklas Edlund på dragspel. Publiken består uppskattningsvis till 80 procent av tonårstjejer varav de flesta kan alla texter och sjunger med i dem. Mäktigt bara i sig.
SWITCHFOOT
Ett av festivalens största affischnamn kom, sågs och segrade. Med sig på sin turné har de också nya låtar från albumet ”Native tongue” och självklart bjuder de på ett rejält smakprov. När sångaren Jon Foreman presenterar bandets gitarrist Jerome Fontamillas sker det med hans favoritord, cancerfri. Publiken jublar! San Diego-bandet är ett välsmort rockmaskineri som oftast levererar på en högre nivå än de flesta rockband. ”We want more than this world got to offer”, sjunger bandet i ”Meant to live”. Budskapet slår an, liksom musiken. Ändå tycker jag att konserten inte riktigt når upp till bandets förra spelning på Gullbranna som var 2012.
SEMINARIERNA
Fördjupande samtal hör GF till och i år höll festivalpastor Daniel Röjås i några av dem. Fredagens möte med Janne Schaffer och Lasse Åberg blev något alldeles extra då människan bakom kändisskapet fick lysa fram men också drivkrafterna bakom deras engagemang för miljö och barnens rätt. Humorn låg hela tiden på lur. ”Om det finns en motsats till adhd så har jag det”, sa Lasse Åberg. Samtalet avslutades andäktigt med att Åberg läste samma bön som han avslutade sitt vinterprat med i P1 2013.
SALT
Trots att det gått mer än 30 år sedan bandet la av har Salt haft den goda smaken att återförenas då och då genom åren. Igenkänningsfaktorn är skyhög, till publikens stora glädje. ”Innan”, ”Är det du?”, ”Vi ska ses igen”, ”Bäste konsument” – Salt sparar inte på sina klassiker. Katarina Millton-Almgren sjunger, så även födelsedagsbarnet Anders Börjesson. Dessutom är Salt för dagen förstärkta av gitarristen Olle Junholm. Allra mest känslosamt blir det när Björn Millton håller ett varmt minnestal om Salts originaltrummis Danne Gansmoe som lämnade jordelivet 2016 efter en tids sjukdom. Då är många ögon blanka.
GOSPELKÖRERNA
GF inleds med gospelmusik i form av Gratitude Gospel Choir bestående av musikelever vid Glimåkra folkhögskola. De gör det med den äran. Sista dagen intar The Master´s Voice med sitt sjumannaband scenen i Bryggan. De bjuder på ett makalöst sväng. Gospel är bäst live och det visar sig med all önskvärd tydlighet här.
TORNIQUET med CARL JOHAN GRIMMARK
Årets metalinslag, amerikanska Torniquet, kommer med Les Carlsen (Bloodgood) på sång. Svenske gitarristen Carl Johan Grimmark förstärker också. En tung timme där vi får höra äldre material blandat med låtar från nya albumet som bygger på bibelordet i Fil 4:13: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.
SAMUEL LJUNGBLAHD MED BAND
Få artister kan charma en publik som Samuel Ljungblahd och hans nya, mer popinfluerade material lyfter honom ytterligare. Bandet låter extra fett med dubbla trummisar och konserten är en av dem där arrangörerna öppnar bakre väggen på ett ställe så att de som inte kom in också kan lyssna.
SILVER
”Jag drömmer om att älska mig själv. Jag drömmer om att vara äkta och på riktigt.” Med de raderna inleder Silver, alltså Jenny Wahlström och Ellen Wingren, sin konsert i kyrkan. Indiepop med texter och melodier som fyller rummet och sinnena.
MEZZOFORTE
Isländsk jazzfusion av världsklass får folk att köa som aldrig förr. De sex musikerna ser alla mer eller mindre grovhuggna ut, men i själva verket är de nyansernas mästare. Och kanske måste man leva i ett så glesbefolkat land för att fånga upp ett så brett spektrum av toner, harmonier och rytmer. Det är trolskt, ödesmättat, fantasieggande. Det pratas inte mycket från scen, men spelas desto mer. Solouppvisningarna avlöser varandra och det är svårt att avgöra vilka som är lyckligast – bandet eller publiken?
LECRAE
Med musikalisk kvalitet och sitt rättframma tilltal har den amerikanske rapparen och hiphopartisten Lecrae tagit det kristna budskapet till nya platser. Det visar sig också vara omöjligt att värja sig mot hans mycket personliga sätt att möta publiken. Ensam med en DJ på scenen fångar han på några ögonblick folks uppmärksamhet och släpper den sedan aldrig. Han berättar om sin fattiga uppväxt, om hur han besöker polare i fängelset, om hur han i sena tonåren trodde att han var Guds gåva till kvinnor. Nu är han omåttligt framgångsrik, men säger ändå: Money never made me, the struggle did. En framgångteologins antites men framför allt en av de bästa spelningarna på årets GF.
LIN D & JESUS LIVES ELECTRO
Syskontrion LIN D har praktiskt taget vuxit upp på GF och för varje spelning känns det som att de vuxit ett par decimeter. Rent artistiskt, alltså. Tillsammans med norska DJ-gruppen Jesus Loves Electro får de avsluta festivalen och det blir en makalös urladdning av glädje och energi. LIN D inleder och gör sedan en makalöst snygg överlämning med att göra Swedish House Mafias ”Don´t you worry child” som norrmännen sedan får avsluta. Dansen fortsätter i natten men det är Lindéh-syskonen som stannar kvar i minnet.
