Artisten och pastorssonen David Bazan tappade sin tro. Hans personliga resa verkar gestalta en kris för hela den evangelikala rörelsen, menar Tomas Poletti Lundström som sett dokumentären "Strange Negotiations".
I slutet av 00-talet förlorade artisten och pingstvännen David Bazan sin kristna tro. Efter att ha byggt en karriär på att sälja skivor och turnera i den evangelikala miljön under artistnamnet Pedro the Lion, chockade Bazan sina fans när han offentligt deklarerade att hans tro, både på kyrkan och på Gud, försvunnit. I stället började Bazan producera musik i sitt eget namn, och initierade så en kritisk bearbetning av sina erfarenheter. Denna personliga resa skildras i den nyutkomna dokumentären ”Strange Negotiations” (2019).
När 2010-talet inleddes hade starka underströmmar satt stora delar av den amerikanska evangelikala miljön i gungning. Traditionella fokusområden och kulturella uttryck för evangelikala sammanhang utmanades inifrån.
Störst medialt utrymme fick den så kallade emerging church-rörelsen. Inspirerad av denna rörelse var bland andra den dåvarande Michigan-pastorn Rob Bell, som rörde upp starka känslor när han publicerade boken "Love Wins" (2011), en kritisk uppgörelse med den traditionella evangelikala synen på helvetet. I Sverige representerades influenserna från emerging church främst av ett antal bloggare, däribland dåvarande EFK-pastorn Joachim Elsander (jämför hans kommande bok "På väg").
Helvetesdebatten var förstås inte hela frågan, utan snarare toppen på ett isberg. Impulserna från bland annat emerging church fick teologer, pastorer och skribenter att kritisera flera aspekter som man menade kommit att förknippas med det evangelikala: individualism, rigida gränsdragningar, konsumtionsinriktade gudstjänster, ointresse för social rättvisa, snäva bibeltolkningar och inte minst de täta banden mellan kristna gemenskaper och konservativa politiker.
I Strange Negotiations rör sig David Bazan i efterdyningarna och utkanten av dessa förnyelserörelser. Tittaren får följa med honom på spelningar i vardagsrum runt om i USA, där Bazan låter publiken ställa frågor under framträdandena. "Är du förvånad över att du fortfarande har en kristen publik? Stör det dig?" frågar någon. Bazan svarar leende: "Nej, jag bryr mig om vad som händer med kristendomen. Jag vill att den ska bli bättre."
I en annan scen blir Bazan intervjuad av Michael Gungor. Mötet är intressant. Det amerikanska lovsångsbandet Gungor, ledda av makarna Lisa och Michael Gungor, var under det tidiga 10-talet en starkt lysande stjärna på den kristna musikhimlen. De fick en raketkarriär i samband med debutalbumet ”Beautiful Things” (2010). Men det visade sig snart att de stack ut i lovsångsgenren: makarna Gungor blev med tiden allt mer öppna med sina tvivel. När albumet ”I am Mountain” (2013) släpptes tre år senare alienerade Gungor delar av sin publik. Texterna var allt för prövande, sökande, tvivlande.
Turnén som filmen dokumenterar sammanfaller i tid med Donald Trumps presidentvalskampanj, något som utgör ett oroande bakgrundsbrus. David Bazan är uppenbart plågad över det som pågår. "De evangelikaler som lärde mig bli en god människa har tappat förståndet", utbrister han om utvecklingen.
Omkring 80 procent av vita evangelikala väljare röstade på Trump i valet 2016. Som en respons på detta diskuterar exempelvis antologin ”Still Evangelical?” (2018) framtiden för både rörelsen och begreppet. Flera av författarna har tidigare relaterat till diskussionen om emerging church, däribland aktivisten Shane Claiborne. Bokens övergripande fråga är trängande: Vem eller vad är det som ska definiera den sociala och politiska evangelikala visionen, kulturen eller evangeliet? I linje med detta har det föreslagits att begreppet evangelikal helt bör överges, en trend som till och med fått en egen hashtag på sociala medier: #Exvangelical.
Under 10-talets sista år har vi sett och hört fler exempel på evangelikala röster som kritiserat och lämnat sammanhanget. Stort genomslag fick Hillsong-profilen Marty Sampson när han öppet uttryckte sin förlust av tron. Sampson motiverade det med bristen på samtal kring frågor om uteblivna bönesvar, motstridiga bibeltolkningar och bristfälliga ledare. Uttalandet möttes av subtilt hånfulla avfärdanden från evangelikalt håll. Man försvarade sig med att sådana frågor visst berörs ibland. Och det är säkert sant, samtidigt som det går att spåra rötterna till utvecklingen i just den attityden: att reflexmässigt gå i självförsvar när kritiska frågor ställs.
Därför borde vi nog notera, så här vid decenniets slut, att den evangelikala identiteten verkar befinna sig i kris. I ljuset av detta kan det vara värt att ta signalerna på allvar, att våga lyfta på locket kring svåra frågor och lyssna på kritiken från dem som vandrat åt andra håll. Annars riskerar det rådande tillståndet att bli permanent.
Tomas Poletti Lundström
