Elisabeth Christiansson, Per Eckerdal, Mats J. Hansson, Stig Linde och Linnea Lundgren, de flesta med anknytning till Ersta Sköndal Bräcke högskola, diskuterar barmhärtighetens teologi. De inleder med ett kyrkohistoriskt perspektiv och beskriver diakonins framväxt i Svenska kyrkan, bland annat med intressanta berättelser från diakoners vardag. De vrider och vänder på boktitelns fråga utan att lyckas komma fram till något entydigt svar, ovilliga att spela ut individ och institution mot varandra. Men deras brottning med frågan över 240 sidor är både intressant och tänkvärd.
Diakonin är naturligtvis lika gammal som kyrkan, men den svenska diakonin har väckelsekristna rötter från tyskt 1600-tal. Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet stod diakoniinstitutionerna i evangelisationens tjänst, och övertygelsen om att samhället skulle förändras genom individers omvändelse skiljde diakonin från annan filantropi. Stockholms stadsmission grundades till exempel med det uttalade syftet att göra Jesus känd.
Från 1900-talets mitt till cirka 1990 ville välfärdsstaten lämna de "paternalistiska filantropiska lösningarna", som ersattes med en "behovsbaserad" modell.
Därefter tog den ”rättighetsmodell” som gäller i dag vid och som ofta skapar spänningar mellan moraliska och juridiska skyldigheter. Barmhärtigheten är bångstyrig. Den är ofta orättvis. Den tar egna initiativ. Den kräver ingen lön. Och om den regleras i lag så upphör den! Väsentligheter som trofasthet, generositet och förlåtelse ryms ju inte inom juridiken och en samhällsmoral kan inte bygga på den orättvisa barmhärtigheten. Samtidigt är samhällets rättvisa beroende av strukturer och institutioner för att kunna upprätthållas över tid. Det som är barmhärtigt för den ene kan vara godtycke för den andre.
Det handlar också om vilka krav vi kan ställa på varandra. Gäller lagens bud alla människor, medan det finns vissa ”råd” om till exempel fattigdom, lydnad och kyskhet, som bara gäller de troende? Eller kanske bara särskilt kallade bland de troende? Blir förresten en radikal självuppoffring något annat i en martyrkyrka än i svensk hemtjänst?
Att väckelsefolket såg synden som fattigdomens rot motiverade den i dag ”omoderna” omvändelseivern. Men kan rättighetspatos ersätta omvändelsenit? Kan och bör för övrigt kristna markera en särart som medborgare? Och hur kan kyrkans diakoni samspela med ett samhälle som på nytt söker hjälp av civila aktörer?
Barmhärtigheten rör upp konflikter. Men de bör kanske hellre stimuleras än undvikas för att hjälpa kyrkan att orientera rätt genom ett levande samtal?
Boken lider av en viss hemmablindhet: en oinvigd läsare lämnas ganska vilse bland ”moderhus” och diakonianstalter. En mer strukturerad sammanfattning hade också suttit bra, och den internationella utblicken kunde ha byggts ut eftersom där finns mycket att lära, inte minst i relation till de många utsatta bland dem som sökt skydd hos oss.
Men detta är randanmärkningar. Boken rekommenderas till alla som är involverade i diakonalt arbete, liksom till beslutsfattare och till envar som grubblar över barmhärtighetens plats i samtiden.
