Författare: Daniel Alm
Titel: "Tungotal, tänkande, tjänande"
Libris förlag (220 sidor)
Tungotal, tjänande och tänkande – så sammanfattar Daniel Alm den moderna pingströrelsen i sin nya bok med samma namn, en bok som är både ett slags manifest och en guide till hur livet i en pingstförsamling ser ut eller bör se ut.
Daniel Alm är pingstpastor och sedan 2016 föreståndare för Pingst i Sverige, så den här boken kommer att läsas av många. Som tur är håller den för det.
Här finns många klokheter och dessutom en enorm energi och framtidstro som ibland saknas hos den svenska kristenheten i övrigt. Många av oss suckar alltför mycket och lovsjunger alltför lite – och jag är en av dem. ”Tungotal, tänkande och tjänande” blir därmed ofta utmanade läsning, och bara det är ju en god sak.
Föga förvånande inleds boken med en lovsång till tungotalets gåva, detta gudsfolkets särskilda bönespråk. Pingströrelsen är som bekant född ur den första pingstens andedop och väckelserörelsen som tog sin början på Azuza Street i Los Angeles 1906.
Alm är noga med att snabbt peka på tungotalets gemensamhetsaspekt: det är en gåva till uppbyggelse för den enskilde kristne, visst, men det kan också hända att hon utan att veta om det ber för en bror eller syster på andra sidan jordklotet. Hela Alms vision för pingströrelsen är förankrad i den kyrkliga gemenskapen, och han uppmuntrar genomgående kristna att söka sig till en lokal församling och växa in i den – väl medveten om att det kanske är svårare i dag än någonsin, i en tid då de flesta av oss är enormt upptagna av vårt.
Daniel Alms pingstbudskap kan sammanfattas på många sätt, men två viktiga punkter är kärlek i stället för rädsla och evangeliet som erbjudande och inte argument. Kristna ska inte bidra till oro, pessimism och debattdriven polarisering, och de ska inte dra sig undan när det stormar. De ska istället stå i världens och allmänhetens tjänst. Det är en mycket annorlunda tes än den som till exempel den amerikanske författaren Rod Dreher driver. Dreher utkom 2018 med boken "The Benedictine Option" där han argumenterade för att moderna kristna bör överväga att dra sig tillbaka i monastiska kommuniteter eftersom världen blivit alltför korrupt. Jag har själv upplevt den lockelsen, och människor i min närhet har pratat om att gå i kloster eller faktiskt gjort det.
Men kanske är det så att vi är kallade till att vara närvarande i samhället – i världen men inte av den. Daniel Alm önskar en socialt medveten kristenhet som söker rättvisa utan att tumma på läran, och hoppas att den yngre generationen kan inspirera den äldre att bli mer omvärldsmedveten. Han talar om barnaskapet och förvaltarskapet, två identiter som Gud skänkt oss. Vi är Guds barn, men vi är också skapelsens förvaltare och kan därmed inte ignorera samhälls- och miljöfrågor. Vår nästas lidande är alltid vår sak.
"Tungotal, tänkande och tjänande" är som sagt en oerhört optimistisk bok, och i slutet av den reflekterar Alm själv över att det kan finnas en stress i pingströrelsens betoning av framåtrörelse och att leverera nytt. Det är en ung kyrka, ung, ivrig och global, men den där ivrigheten kan syresätta oss alla, oavsett vilken församling vi tillhör. Det tackar jag för.
