– Ni hinner aldrig i kapp. Det är en meningslös resa!
En flicka från Jorden och en varelse från en annan värld. Mellan sig har de en vit sladd som binder ihop dem och en låt som gör att de förstår varandra. Mitt i mörkret hänger de som om de vore ensamma i hela universum, och varelsen från den andra världen börjar förklara för flickan från Jorden att allt hon trott på ända sedan hon var mycket liten har varit en lögn.
(Ur ”Till Vial: 8 400 dagar kvar”)
Förra året präglades av debatter kring klimatförändringar, toppmöten och aktivisten Greta Thunberg med den rörelse av unga som har växt fram i hennes efterföljd. I klimatfrågan finns ett djupt, närmast apokalyptiskt allvar med en tydlig undergångskänsla, något som hotar hela vår tillvaro. Liknande stämningar har länge funnits i litteraturen för unga genom dystopier och post-apokalypser.
En del litteraturforskare menar att barn i dag alltför tidigt får möta frågor som de inte är mogna för. Litteraturprofessor Lena Kåreland tar upp resonemanget i Skönlitteratur för barn och unga (2015, s 21) där hon skriver: ”Det kompetenta barnet kan lätt bli det utsatta barnet som tvingas reda sig självt i alltför stor utsträckning på grund av de vuxnas trötthet och ett otydligt utformat föräldraskap. Det fria barnet kan lätt bli det övergivna barnet, vilket i sin tur har släktskap med det sårade och misshandlade barnet, ett barn som behöver hjälp och stöd från de vuxna.” Hon fortsätter: ”Det finns i dag flera tecken som tyder på att barndomen tenderar att förkortas allt mer.”
Dessa barn träder fram i flera av senare års böcker för unga, exempelvis ”Till Vial: 8 400 dagar kvar” av Henrik Ståhl (Bonnier Carlsen 2019) och ”Slutet” av Mats Strandberg (Rabén & Sjögren 2018).
”Till Vial: 8 400 dagar kvar” är en lysande och skrämmande skicklig gestaltning av hopplöshet, berättad i jagform av huvudpersonen Gladys. Dess täta, poetiska språk skapar en omedelbar stämning av uppgivenhet, tystnad och tomhet. Två barn färdas ensamma på ett rymdskepp bort från Jorden, som är på väg att gå under. Det är en klaustrofobisk berättelse om en tillvaro helt utan hopp och mening, dessutom i en värld där samtliga vuxna har svikit.
Många unga i dag tror att jorden kommer att "gå under" under deras livstid (även om det är oklart vad de lägger i begreppet – men sannolikt att mänskligt, kanske biologiskt, liv blir omöjligt). Då blir mänsklighetens hopp som det gestaltas i boken att fly, men detta är ett falskt hopp eftersom det bara är ett fåtal som kan fly och de flesta faktiskt stannar kvar (och potentiellt går under). Dessutom verkar skeppet ha kommit ur kurs mot den nya planeten Vial.
Mamman Speedy sviker slutgiltigt genom att lämna Gladys och lillebror Keaton ensamma på rymdskeppet och ta sitt liv när hon inser att hon inte kan rädda dem. Det finns alltså ingen som är god och ingen som man verkligen kan lita på.
Ett lyckligt slut ses traditionellt som ett signum för barnlitteraturen, och Helene Ehriander menar att man kan skriva om vilka ämnen som helst för barn, men "det får inte gärna utmynna i total hopplöshet där alla vuxna har svikit, alla vänskapsrelationer är förstörda och jorden går under i miljöförstöring och kärnvapenkrig". ("Att skriva för barn och unga", Studentlitteratur 2019.) Här tycker jag att Henrik Ståhl lägger sig farligt nära gränsen.
Helt klart på andra sidan gränsen placerar sig Mats Strandbergs ”Slutet”, men så riktar den sig också till lite äldre läsare. Historien om en komet som kommer att utplåna allt liv på jorden fångar så skickligt en tidsanda av uppgivenhet att jag under läsningen närmast fick kämpa för att inte tro på den! Slutet av berättelsen ger inte någon utväg för något annat avslut än att kometen verkligen kommer och alla dör.
Hoppet gestaltas här i stället genom kyrkan. Berättelsen förs framåt genom två ungdomar, Simon och Lucinda, vilkas perspektiv varvas. Simons ena mamma (i en samkönad föräldrarelation) är präst i Svenska kyrkan, och hon står genom hela berättelsen för en lågmäld men uthållig tro. Slutscenen utspelar sig i hennes församling där hon leder en gudstjänst innan samtliga går ut på torget och möter det starka ljuset från kometen som ska förinta dem.
Poeten Ylva Eggehorns psalm 256, "Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken", blir det som i bokens slutscen sätter ord på människors behov av tröst inför döden. Jag har hört henne berätta om hur den texten kom till, i mötet med en dödssjuk flicka, och den användes också efter tsunamikatastrofen 2004 då den sjöngs varje gång ett plan lyfte från Thailand med kroppar av omkomna ombord. Bara det faktum att denna text finns med i en sådan här bok, och att slutscenen utspelar sig i en kyrka, tycker jag är oerhört intressant i en sekulariserad och dystopisk tid. En författare som lever sig in i vad människor skulle göra vid en kometkatastrof hittar till slut ingen annan utväg för hoppet än genom en tro på en andlig verklighet som går bortom den materiella.
I ”Till Vial: 8 400 dagar kvar” kan man tolka rymdvarelsen Vojajer som en representant för det andliga perspektivet. Den mystiska varelsen som Gladys kan kommunicera med genom sin lilla musikspelare utgör en annorlunda ”den Andre” och ger en vink om att det finns mer i världen än det de först kan se, och detta blir både ett hot och ett hopp. Vojajer avslöjar för Gladys att resan är meningslös, men när Gladys söker en utväg för att programmera om styrdatorn får hon en instinktiv visshet om att Vojajer kan hjälpa dem. Varelsen står på så sätt både för den obarmhärtiga sanningen om verkligheten och ett hopp om räddning.
Förr handlade barnlitteraturen om att förmedla dygder, såsom gudfruktighet, flit och lydnad. Frågan är om vi är blinda för vår egen tids värderingar. En sådan strömning gäller synen på klimatförändringarna och vårt gemensamma ansvar för miljön. Den återfinns i båda böckerna som en del av bakgrundsbilden och finns explicit i exempelvis "Expedition Rädda revet" av Christina Wahldén (Rabén & Sjögren 2019). Ambitionen att förmedla kunskap om klimatförändringarna skrivs ibland på läsarens näsa, som när huvudpersonen Alice kommenterar att fiskarna får i sig mikroplaster med: "Det är ju jättedåligt" (s 104). Fakta förses alltså med normativa ställningstaganden. Alice diskuterar även bland annat klimatkompensation och förklarar hur det går till.
För egen del reagerar jag över de förslag till lösningar som presenteras – att äta vegetariskt, inte flyga, plastsanera hemmet med mera – eftersom de lägger ett ansvar på barn som borde vara de vuxnas. Bidrar det till att skapa en generation med psykisk ohälsa, då de unga tvingas bära konsekvenserna av föräldragenerationens skuld?
Här är jag tillbaka i diskussionen om barnet som alltför tidigt får ta del av saker som det inte är moget för. Hur gestaltas och förmedlas hopp för unga läsare i dag, i en tid som är så starkt präglad av undergångsstämningar? Eller menar vi på allvar att det är barnen som ska bära ansvaret för att rädda oss alla?
