Kultur

Bokrecension: ”Klubben” av Matilda Gustavsson är lysande journalistik

De drömde om att höja sig över det förgängliga nuet och om att offra allt för konsten. I källarlokalen med namnet Forum samlades nutidens främsta författare, konstnärer och musiker. Men när #metoo-rörelsen föddes, kastades en mörk skugga över kulturens finrum. Matilda Gustavssons dokumentära skildring av klubben som bar många av sektens kännetecken är lysande journalistik.

1 av 4

Många av oss följde med fasa i blicken de många turerna kring den så kallade Kulturprofilen och debatterna i och runt Svenska Akademien hösten 2017. Matilda Gustavssons väl genomarbetade reportage med 18 kvinnors vittnesmål om hur de på olika sätt fått utstå sexuella trakasserier och våld – liksom mer eller mindre förtäckta hot – av en man knuten till anrika Svenska Akademien slog ned som en bomb i den svenska offentligheten. Uppropen från olika yrkesgrupper om sexuella trakasserier duggade tätt just denna höst, men ändå sände Gustavssons avslöjande chockvågor genom befolkningen.

Det är lätt att förstå varför. Svenska Akademien har haft ett mycket högt anseende, dess motto ”Snille och smak” har lyst som en ledstjärna för landets intellektuella och dess konstnärer ända sedan Gustav III:s dagar. Nu framträdde en annan bild.

I centrum fanns "Kulturprofilen", som senare namngavs och nu också är dömd för våldtäkt. Jean-Claude Arnault är gift med poeten Katarina Frostenson, som var en aktad ledamot av Akademien. I spåren av avslöjandena om Arnault kom bittra motsättningar inom Akademien i dagen och det delades inte ut något Nobelpris i litteratur år 2018.

Men det var inte bara Arnault och Frostenson som hamnade i skottgluggen den hösten, utan också den plats där de båda tillsammans sedan många år drev kulturverksamhet: Forum. Klubben hade länge fått ekonomiskt stöd av Akademien, ett stöd som Akademien snart drog tillbaka.

I boken ”Klubben” berättar Matilda Gustavsson historien om Forum, och hon beskriver också de många turerna runt Akademien och ”Kulturprofilen”. Boken, som toppat försäljningslistorna sedan den kom ut, är ett stycke rafflande nutidshistoria. Den är också en skildring av #metoo, och den innehåller viktiga vittnesbörd från de många kvinnor Gustavsson intervjuat.

Fram träder en bild av en kultur och en mentalitet inom Forum-gruppen som har vissa likheter med en religiös sekt. Gustavsson – som själv har en frikyrklig bakgrund – drar också paralleller till religionens värld. Hon skriver om genikulten som odlades, och konstaterar: ”När Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson startade Forum fick den tron på konsten en kyrka.”

Samtidigt ska man inte avfärda eller förminska den betydelse som Forum haft under de många år som klubben funnits – och det gör inte Gustavsson. En av bokens styrkor är att författaren inte målar upp en svart-vit bild. Hon beskriver i en saklig ton de många fina kulturprogram som Forum bjudit på och betonar att Forum som bäst har varit en scen som har inspirerat författare, musiker och konstnärer och klubbens ledning har förmått skänka guldglans åt evenemang.

Men faktum kvarstår: i källarlokalen frodades också en tystnadskultur och en rädsla. Det är i efterhand svårbegripligt att ingen lyssnade när varningssignalerna om sexuella trakasserier inom ramen för klubben påtalades. Det fanns ju de som slog larm: bland andra konstnären Anna-Karin Bylund, som med sin bakgrund i pingstkyrkan trodde på öppenhet och rakhet. Hon skrev ett brev till Sture Allen – men inget hände.

Det fanns också annat som solkar ner Forums historia, här finns exempel på konstnärer som säger att de blivit av med konstverk, musiker som inte fått betalt.

Jag tänker att det finns många ingredienser här som också ofta återfinns i sekter. Bristen på transparens. En stark ledare som många ser upp till och lika många är rädda för. En mängd människor som arbetar mer eller mindre gratis, mot löftet om karriär, middagar, att få vara med i gänget.

Och nu, efteråt? Varför läser vi alla med glupande intresse denna bitvis sorgliga historia, fylld av sexuellt våld, ekonomiska oegentligheter, människor som far illa? Matilda Gustavssons bok har ända sedan den kom legat i toppen på försäljningslistorna.

Vi ska inte, tror jag, förneka de mörkare sidorna hos oss själva som kan aktiveras av att läsa om andra människors fall. Men det finns också en ljusare sida i intresset för att läsa om skandalerna. Denna ljusare sida handlar om att vi också vill lära oss mer om mekanismerna som är i svang när allt går snett. Om detta kan vi lära oss något i ”Klubben”, precis som vi kan lära oss om Knutby i ”Sektpodden”. Ingen av oss bör glömma det som ofta har sagts om Förintelsen att folkmordet gick att genomföra mycket därför att för många vanliga medborgare valde att inte se och inte agera.

"Klubben" påminner om vikten av civilkurage. Endast med hjälp av civilkurage och en vilja att verkligen städa upp efter avslöjandena under #metoo kan Akademien återta sitt stolta motto som jag sorgset under 2018 relaterade till som "Snille – men avsmak" och återta det stolta "Snille och smak".

Fler artiklar för dig