Lyssna på podden:
I sin bok "När själen går i exil: modernitet, teknologi och det heliga" gör Mikael Kurkiala, kulturantropolog verksam som forskare vid Svenska kyrkans forskningsavdelning, en existentiell kulturanalys av den västerländska moderniteten: hur är det att vara människa i moderniteten?
Det finns två delar i Kurkialas analys: en filosofisk och en sociologisk. Den filosofiska analysen kretsar kring att moderniteten inte ger oss en meningsfull ramberättelse när den antyder att endast naturvetenskapen berättar för oss hur verkligheten djupast sett är beskaffad. Här blir allt objekt, och människan något av en främling, med sitt sökande efter mening, värde och djupare dimensioner.
Den sociologiska analysen innebär att moderniteten kännetecknas av en alltmer splittrad och distraherad livsstil. Vi arbetar, konsumerar och blir underhållna, men inte mättade.
Det finns "glipor" eller mötesplatser med det heliga också i moderniteten: i naturen, tystnaden, mötet med andra längtande människor, i riter och heliga rum.
I detta avsnitt diskuterar Erik och Christoffer, som numera också har sällskap av Peter Berntsson, Kurkialas bok och hur den riktar en kritisk blick både på den sekulära moderniteten såväl som kristenhetens ibland väl starka betoning på teologiska teorier framför andlig och existentiell mognad.
En utmaning från Kurkialas bok för kyrkan är hur kyrkan kan bereda plats för människor att fördjupas i sin andliga längtan även om de inte är beredda att sätta en etikett på sig själva? En fråga är dock om Kurkiala är mer modern än han själv skulle önska, när han tycks hävda att eftersom Gud inte är ett objekt i den empiriska verkligheten så är frågan om Gud "finns" meningslös. Detsamma sägs gälla mänskliga rättigheter. Bygger inte den tanken på den moderna föreställningen att något måste vara ett naturvetenskapligt objekt, för att existera oberoende av människan?
Läs Malina Abrahamssons intervju med Mikael Kurkiala: Han söker efter ett förlorat andligt språk
