En höstdag för några år sedan när jag slött scrollade mitt Instagramflöde hajade jag plötsligt till inför en bild – ett fantasifullt ritat vardagsrum så detaljrikt och inbjudande att jag genast ville hoppa in i bilden. Det visade sig att det var min kompis Amanda som hade illustrerat. Trots att jag känt henne några år hade jag ingen aning: Varför hade hon aldrig berättat att hon var så duktig på att rita?
Kommentarerna under bilden strömmade in. Fler än jag verkade förvånade, medan andra sett begåvningen tidigt. Någon skrev att Amanda utmärkte sig redan som barn på skolan i Zimbabwe och en annan skrev att deras gemensamma skoltidningar alltid var snyggast tack vare Amandas illustrationer. Hyllningskören var enig: Du borde göra en barnbok!
– Det var den allra första bilden jag visade upp, vilket var läskigt. Jag har alltid ritat och skapat grejer, men jag har varit dålig på att slutföra. Ofta har det bara runnit ut ur sanden. Men när många tyckte att vardagsrumsbilden var fin blev jag peppad på att göra något mer seriöst.
När jag intervjuar Amanda Bengtsson är hon ute på promenad med ettåriga sonen Olle som somnat i vagnen. De går runt i ett litet skogsparti i Stockholmsförorten Skärholmen där de bor och då och då avbryter Amanda samtalet med glada utrop.
– Nä titta, ett rådjur! Och en hare! Å vad fin! Det finns massor av djur här.
Hon har lätt för att förundras och fascineras. Kanske särskilt av naturen. Därför är det inte så konstigt att hennes debutbok heter ”I en helt vanlig skog”. I den står barnets fantasi och berättelsens kraft i fokus.
– När jag var liten hade jag lätt att gå in och ut ur fantasivärldar, jag hade många låtsaskompisar och minns särskilt att skogen som vi gick till på dagis kändes så spännande, nästan magisk. Som att tillvaron var förhöjd.
– Det där känslan kan ju finnas kvar som vuxen, men man uppfattar det inte lika lätt för man har så mycket att tänka på och så mycket brus runtomkring.
I Amanda Bengtssons bok heter huvudpersonen Majvor. Hon är en helt vanlig liten människa, förutom en sak: Hon har en liten skog på sitt huvud.
Berättelsen skrev Amanda, eller ska vi säga ”kom till Amanda”, under en föreläsning i global politisk ekonomi vid Stockholms universitet.
– Jag satt där och tänkte ”Nä, fy vad det här är tråkigt och oinspirerande, jag orkar inte”. Jag kände att jag var tvungen att göra något helt annat så då skrev jag ner berättelsen om Majvor under den där lektionen. Det var som att jag fick ett kreativt flow, jag hade ingen tanke på vad jag skulle skriva och tänkte inte att någon skulle läsa. Jag ville bara göra något som var tvärtemot politisk ekonomi.
Några år senare, som av en tillfällighet, hittade Amanda sitt gamla anteckningsblock där hon skrivit ner berättelsen. Det sammanföll med att ett bokförlag hade sett en av hennes bilder i en grupp på Facebook och hört av sig med en fråga: Du har aldrig funderat på att skriva en barnbok?
– Jag la upp en bild i Facebookgruppen ”Skapargäris”, lite som ett test för att se om folk gillade min stil. Det är så svårt att veta själv om något är bra eller bara skräp. Men jag fick mycket positiv feedback. Och så meddelandet från förlaget …
Förlaget bad Amanda skicka några testbilder, vilket blev en utmaning.
– Jag hade absolut ingen portfolio, förutom bilden i Facebookgruppen hade jag bara gjort ytterligare tre färdiga bilder. Berättelsen om Majvor skickade jag med på chans.
Det visade sig att Leopard förlag gillade både bilderna och berättelsen och Amanda Bengtsson skrev författarkontrakt.
Snart når boken sina läsare och Amanda hoppas att den ska uppmuntra till fantasi och eget tänkande.
– Många barnböcker har ett sådant tydligt vuxet syfte, som att författaren har en baktanke och något särskilt att lära barnen. Det finns till exempel barnböcker om förstoppning, om hemtjänsten och om rävar som inte kan få barn. Men när jag var liten läste jag för att det var lustfyllt och när jag skrev boken om Majvor gjorde jag det helt utan syfte.
– Ofta tror jag att vi underskattar barnens förmåga att dra egna slutsatser och därför skriver vi dem på näsan. Men barn förstår mycket mer än vi tror.
Amanda Bengtsson har arbetat med barn på flera sätt. Under tiden på bibelskolan Blå kust producerade hon och några andra barnprogrammet ”Kalaskulan” och på senare år har hon bland annat arbetat i Berättarministeriets skrivarverkstad och engagerat sig ideellt som söndagsskoleledare i Betlehemskyrkan i Stockholm. Kreativt och kul är hennes ledord.
– Ibland tänker vi att det estetiska inte är så viktigt när det kommer till barn, men barn uppskattar också genomtänkta färger och former, och att texten är välskriven. Den kreativa höjden ska inte vara lägre för att något riktar sig till barn.
Amanda Bengtsson har i boken "I en helt vanlig skog" använts sig av olika tekniker, såväl akvarell som Photoshop. När hon skapar kan hon känna av förtrollningen hon upplevde som barn – och ser i dag hur den är kopplad till hennes kristna tro.
– Att växa upp i tron att verkligheten är större än det vi kan se och ta på gör att det övernaturliga blir naturligt. Jag minns till exempel att jag tidigt tänkte att det var så häftigt att Gud skapat alla djuren.
Sedan avbryter sig Amanda igen.
– Åh titta vad fint! Ett rådjur till!
---
Amanda Bengtsson
Ålder: 31 år.
Familj: Maken Martin och sonen Olle, 1 år.
Bor: Skärholmen, Stockholm
Uppvuxen: I Kristdala utanför Oskarshamn och under fyra år i Zimbabwe där föräldrarna var missionärer.
Sysselsättning: Illustratör och masterstudent i landsbygdsutveckling och naturresursförvaltning vid SLU (Sveriges lantbruksuniversitet)
Aktuell: Med barnboken "I en helt vanlig skog" (Leopard förlag)
---
