När prästdottern Maria märker att den nedärvda gudstron börjar blekna bort säger hon: ”Jag har läst för många böcker redan, jag har sett för mycket ont i världen, jag har längesedan andra gudar jämte Dig, gudar som heter Utveckling och Kultur och Framsteg och Gott Samhälle.”
Även om det är omkring hundra år sedan denna fiktiva händelse utspelar sig i Sven Delblancs roman ”Samuels döttrar”, så lever många kvar i föreställningen att tro och vetande inte kan bo ihop. Detta trots att sekulariseringsteorin drabbats av pyspunka. Peter Berger, Harvey Cox och andra teologer och sociologer som på 1960-talet hävdade att moderniteten skulle tränga undan religiositeten tvingades senare backa och erkänna, att de tagit miste.
Pekka Mellergård, docent och överläkare i neurokirurgi – och åren 2002-2013 rektor vid Örebro teologiska högskola – har skrivit en bok för Marias nutida själsfränder, och för alla oss andra.
Den är bred och djup. Och samtidigt personlig, eftersom resonansbotten utgörs av författarens egen väg från barnatro till vuxen, reflekterad tro.
Mellergård tecknar en tidskarta med naturvetenskapliga, kyrkohistoriska, idéhistoriska, filosofiska och teologiska utvecklingslinjer. Utmärkt och förvånansvärt lättläst folkbildning.
Men när han kommer in på mikrokosmos detaljer får jag lite svårt att hänga med, icke naturvetare som jag är. När författaren riktar teleskopet mot makrokosmos, ut mot ett svindlande skönt universum, kan jag dock fullt ut dela hans häpna förundran.
Säger då skapelsens komplexitet och skönhet att Gud finns?
Guds existens går inte att bevisa, lika lite som hans icke-existens, menar författaren. Och tillägger: ”På ett plan är frågan om Gud finns fel ställd … För om Gud ’finns’ är det knappast på det sätt som vi vanligen menar med ’finns’, enligt den uppfattning om tid och rum som begränsar vår mänskliga fattningsförmåga”.
Insikten om det mänskliga förnuftets begränsning finns med i hela boken. Författaren talar om "vetenskapens nuvarande ståndpunkt", eftersom forskningens positioner ständigt förflyttas. Han citerar instämmande kyrkofadern Augustinus, som på 400-talet skrev: "Mirakel är inte mot naturen, utan snarare mot vad vi vet om naturen."
Även på teologins djupaste vatten gäller ödmjuk insikt. ”Det går inte att vinna en rationell diskussion om uppståndelsen eller evigt liv. Inte ens om man debatterar med sig själv”, skriver Mellergård.
Att Jesus verkligen uppstod från de döda; fysiskt, kroppsligt och inte enbart bildligt eller i de troendes inre, som en del teologer och tänkare menar, är en central punkt i kristen tro. Den stöds av trovärdigheten i evangeliernas berättelser om saken, menar författaren. Däremot kan denna sanning inte erövras via vanlig rationalitet och logik. Här behövs, som den danske filosofen Sören Kirkegaard formulerat saken, ett trons språng. Ett språng som författaren tagit, och som lett till nya insikter – något som framgår av bokens titel: ”Jag tror för att förstå”.
Varför tror han då, han som säkert läst långt fler böcker än Maria i Delblancs berättelse? Varför har han tagit språnget? "Ytterst är jag kristen därför att min längtan efter liv och mening har blivit besvarad" är författarens svar – som han utvecklar på ett intressant sätt i sin text.
Sammanfattningsvis: Det här är apologetik som inte söker strid med ateister och agnostiker, utan ett samtal om existens och mening. Ett samtal som också rymmer ett erbjudande. Bokens sista meningar lyder: ”Kristen tro är en gåva av nåd. Men det är en gåva som man är fri att tacka nej till. Även om det vore ett misstag.”
Läs mer Kristen tro tolkar tillvaron
