“Small axe” är en engagerande hyllning till den västindiska gemenskapen i London på 60-, 70- och 80-talen; dess människor och kultur – och dess kamp mot rasism och diskriminering.
Rasismen går som en mörkröd tråd genom den västerländska historien – och med den förtrycket, våldet och diskrimineringen. Även när slaveri och kolonialisering upphört, förhållanden förbättrats och idén om demokrati och alla människors lika värde teoretiskt omfattats, har i praktiken diskrimineringen ofta fortsatt och de rasistiska strukturerna bestått. Idag ser vi dessutom hur rasismen på nytt ökar och sprids i världen, även här i Sverige.
I den brittiske regissören Steve McQueens flerfaldigt Oscarsbelönade film “12 years a slave” (2013) stod den amerikanska rasismen och slaveriet i fokus. I nya filmsviten “Small axe”, aktuell på SVT Play, väljer han något som ligger honom själv – uppvuxen i London med föräldrar från Västindien – betydligt närmare: den brittiska rasismen; diskrimineringen och förtrycket av medborgare med bakgrund i de karibiska kolonierna. De kom som arbetskraft, med drömmen om att skapa ett bättre liv för sig själva, sina barn och barnbarn – men upptäckte snart att det koloniala förtrycket var detsamma på den här sidan Atlanten, ibland värre.
“Small axe” består av fem fristående filmer som utspelar sig bland den invandrade västindiska minoriteten i London från sent 1960-tal till mitten av 1980-talet. Mycket bygger på verkliga händelser och personer, annat är historiskt välgrundad fiktion. Det är stor filmkonst och angelägen samtidshistoria i ett. Serien skär också rakt in i dagens politiska landskap och debatt.
Rasismen, diskrimineringen och polisbrutaliteten är ständigt närvarande i filmerna. Den första, “Mangrove”, handlar om restaurangen med samma namn, en samlingsplats för västindier i stadsdelen Notting Hill, som ständigt utsattes för polisens trakasserier. 1970 ställdes nio personer inför rätta för upplopp efter att ha protesterat mot trakasserierna. Vid den berömda rättegången avslöjades polisens falska anklagelser och den institutionella rasismen blev pinsamt tydlig.
I briljant suggestiva “Lovers rock” bjuds vi in till en “blues dance” – en typ av hemmafest med musik och dans som uppstod som ett tryggare alternativ till 1970-talets rasistiskt färgade klubbliv i London. I “Red, white and blue” bestämmer sig Leroy Logan, härstammande från Jamaica, för att bli polis “för att åstadkomma förändring” – men hamnar i kläm mellan sina rasistiska poliskollegor och sin västindiska gemenskap, där han betraktas som förrädare. “Alex Wheatle” är berättelsen om hur Wheatle, efter att ha blivit fängslad vid upploppen i Brixton 1981, bestämmer sig för att bli författare. (Idag hyllad och prisbelönt.)
“Förlåt att jag var stygg i dag. Men om jag är snäll, kan jag väl få bli astronaut som Neil Armstrong – och få spela i Tottenham”, ber 12-årige Kingsley i sin aftonbön i avslutande filmen “Education”. Begåvad, men med lässvårigheter, skickas han till en specialskola – som visar sig vara en ren förvaringsplats för stökiga elever. Filmen lyfter fram rasprofileringen i det brittiska skolsystemet, där barn från västindiska familjer systematiskt stämplades som mindre intelligenta och sattes i “specialskolor”. Detta förändrades först när en grupp kvinnor på 1980-talet tog saken i egna händer och avslöjade vad som pågick.
Den växande frustrationen och den undertryckta vreden är tydlig i “Small axe”, liksom rädslan och uppgivenheten. Men här finns också ett ständigt närvarande ljus, ett tydligt hopp: Förändring är möjlig.
McQueen har hämtat titeln till “Small axe” från reggaelegendaren Bob Marleys sång med samma namn. Där adresserar Marley förtryckare med orden: “If you are the big tree, we are the small axe.” Om ni är det stora trädet, är vi den lilla yxan. Det centrala ordet är “vi”: Det är bara genom att gå samman som förändring kan åstadkommas.
I detta har musiken en viktig plats. “Small axe”-filmerna bubblar och svänger av karibiskt färgad musik som reggae, calypso, soca och soul/reggaemixen lovers rock. Musiken bär, förenar och inspirerar, ger både distraktion och kraft.
När hela lokalen sjunger allsång i Janet Kays hit “Silly games” i filmen “Lovers rock” är det ett andlöst vackert och starkt ögonblick, den känslomässiga toppen i hela filmserien. Kärlekssångens enkla ord får här en sällsam kraft, som vore de också riktade till det ignoranta majoritetssamhället:
“I’ve got no time to live this lie, I’ve got no time to play your silly games.”
---
Small axe:
Regi: Steve McQueen.
Manus: Steve McQueen, Rebecca Lenkiewicz, Alastair Siddons, Courttia Newland.
Genre: Drama I rollerna: Letitia Wright, Shaun Parkes, John Boyega, Amarah-Jae St Aubyn, Kenyah Sandy, Sharlene Whyte m fl.
Streaming: SVT Play.
Betyg: 4.
