Femtiofem miljoner. Så många människor finns i dag i församlingar som sprungit ur den svenska missionen. Olof Djurfeldt läser “Svensk mission och kyrkorna som växt fram” och njuter av praktverket och de många biografierna över svenska pionjärer i missionens tjänst.
Titel: Svensk mission och kyrkorna som växt fram
Författare: Klas Lundström, Kajsa Ahlstrand, Jan-Åke Alvarsson, Göran Janzon (red)
Förlag: Artos (700 sidor)
Genre: Missionshistoria
Vad hette Sveriges förste Afrikamissionär? Malmöpojken Hans Peter Hallbeck som blev bagare hos en herrnhutare i Göteborg. Hans missionsintresse väcktes där. 1810 kom han ner till Herrnhut i Tyskland där han delvis arbetade som lärare innan han sändes ut till Sydafrika som ledare för den herrnhutiska missionen. Han talade flytande tyska, engelska och holländska. Han blev biskop i den herrnhutiska kyrkan 1836 och arbetade då för att förbättra situationen för frigivna slavar. Han dog 1840.
Det var genom herrnhutismen och pietismen som missionsintresset på allvar väcktes i Sverige. Och nu har Artos gett ut en dyrgrip för alla dem som studerar missionsvetenskap, den 700 sidor tjocka boken “Svensk mission och kyrkorna som växt fram”. Den har en överblick över kristen mission alltifrån apostlatiden men koncentrerar sig på de senaste 150 årens svenska mission. En period då omkring 12 000 missionärer sändes ut från Sverige till olika länder.
I boken får vi reda på att antalet missionärer visserligen avtagit mycket under senare år men att tillväxten i kyrkor utomlands med svenska rötter aldrig varit större. Så här beskriver en av bokens redaktörer Hans Lundström, docent i missionsvetenskap och lektor vid Johannelunds teologiska högskola, situationen: “Många kyrkor blev självständiga i samband med avkoloniseringen. Om den svenska missionen enbart uppfattades som ett “kolonialt projekt”, skulle kyrkorna förmodligen ha tappat mark efter självständigheten. Utvecklingen blev egentligen den motsatta. Om vi jämför statistiken för 1970 med i dag kan vi notera att den stora tillväxten kom under de senaste 50 åren. Kyrkor med svenska rötter hade förmodligen cirka 7 miljoner medlemmar 1970. År 2020 hade antalet växt till bortåt 55 miljoner det vill säga nära åtta gånger fler medan befolkningen i dessa länder under samma tid växte ungefär till det dubbla. Detta indikerar att de nya självständiga kyrkorna hade en missionell förmåga som var mycket starkare” (s. 674).
Två grupper finns enligt Lundström i en klass för sig, de pingstkristna med cirka 33 miljoner medlemmar och lutheranerna med sina 17 miljoner med svenska “rötter”. Men det är också viktigt för honom att det har funnits ett omfattande samarbete mellan över nationella gränser mellan olika missioner. Och ibland har politiska förändringar fått följder. Tysk mission i dåvarande Tanganyika övertogs till exempel av svenska lutheraner under andra världskriget.
Tre ytterligare redaktörer som samtidigt skrivit flera av de grundläggande texterna finns utöver Lundström till boken: Jan-Åke Alvarsson, nyligen pensionerad professor i kulturantropologi vid Uppsala universitet och tidigare föreståndare för Institutet för Pentekostala Studier i samma stad, Kajsa Ahlstrand, professor i missionsvetenskap/global kristendom vid Uppsala universitet och Göran Janzon, teologie doktor i missionsvetenskap och tidigare rektor och lektor vid Örebro teologiska högskola. Lägg därtill 33 andra skribenter med stor erfarenhet av missionsledning och missionsarbete och ofta hög akademisk kompetens.
Detta ett verk som man normalt inte sträckläser. Stoffet är i huvudsak regionalt disponerat men speciella kapitel ägnas åt bibelöversättning och bibelspridning, teologisk utbildning i en föränderlig värld och mission som bistånd och socialt arbete.
Jag har njutit av att läsa de många biografiska rutorna. De ger en fin känsla för bredden i missionsinsatsen. Här finns sameprästen Johan Märsk (1928-2019) som kämpade för att jojken skulle bli legitim i kyrkan, sida vid sida med Bengt Sundkler, missionär, biskop, afrikanist, och den baptistiska Kongomissionären Lisa Colldén, lärare, bibelöversättare till sakata, det språk som det folk talade vars religion hon skrev sin doktorsavhandling om.
Här finns också Alma Andersson som ihärdigt men förgäves kämpade emot utrotningen av armenierna under första världskriget. Här finns också den för mig helt okände metodisten Egon Åström, som 1930 kom till Sumatra för att predika evangelium för kineserna där och som under och efter den japanska ockupationen blev misstänkt både av myndigheterna och de som kämpade för indonesisk självständighet. Han blev offer för extrema nationalister som torterade och mördade honom och slängde honom i en flod. Hans kropp återfanns aldrig. Han blev bara 42 år.
Det är lätt att konstatera att krig och konflikter ända tills i dag påverkar missionsarbetet. Inte minst missionen i Kina drabbades av det upprepade gånger. 1893 dödades två SMF-missionärer i Sungpu, och det följdes upp i diplomatiska samtal. Men den stora katastrofen kom i Boxarupproret, som startade bland kampsportare 1898 och som fortsatte till 1901, delvis med stöd från det kejserliga hovet. Tusentals kinesiska kristna dödades och över 200 utländska missionsarbetare. Inte mindre än 56 svenskar, varav 15 barn dödades. Värst drabbades Alliansmissionen som förlorade 35 personer, varav 14 barn, och Helgelsemissionen som förlorade 10 vuxna missionärer. Märkligt att nya missionärer snabbt åkte ut i deras ställe.
Kampen för religionsfrihet måste fortsätta också i vår tid, parad med både tro på Guds vishet i konflikt och beredskap för det yttersta offret. Pionjärerna utmanar oss
[ Familjen Edsmyr sändes ut av Hillsong till Papua Nya Guinea ]
