“Det är, tror jag, viktigt att man inte slarvar med orden, att vi benämner saker och ting på ett korrekt sätt. Det omätliga och alldeles meningslösa lidande som nu drabbar Ukraina är resultatet av ondska”, skriver författaren John Sjögren i sin kulturessä.
I det rika flöde av reaktioner på kriget i Ukraina som dykt upp i sociala medier de senaste veckorna är det en kort film jag inte kunnat släppa. Det är konstnären och filmregissören David Lynch som från sin ateljé, varifrån han dagligen kommenterar vädret, riktar en direkt hälsning till Vladimir Putin. “Det finns en naturlag som ingen undkommer”, säger han, “och denna lag är: som man sår får man skörda. Just nu sår du död och förintelse. Och i den stora film vi alla är en del av finns det en oändlig tid för dig att skörda det du nu sår.”
I slutändan är ondskan ingenting, endast en skriande tomhet, en brist på den godhet och kärlek som är grunden för allt och den verkligt skapande kraften i vår värld.
Lynchs rättframma budskap, förankrat i den österländska idén om karma, berör mig förmodligen så djupt för att den för upp de händelser som en hel värld nu förfasar sig över till ett slags kosmisk eller metafysisk nivå. Och det är där kriget, ytterst sett, hör hemma. Det är naturligt att nyhetsrapportering och kommentarer främst handlar om det realpolitiska och krigets konkreta utveckling. Men när det obegripliga än en gång sker, när det krig som tycks ha pågått i världen ända sedan Kain slog ihjäl Abel plötsligt kommer alldeles nära, då uppstår oundvikligen också den större filosofiska frågan: Finns det någon yttersta rättvisa i världen? Vad är egentligen ondskans natur?
För visst måste vi kalla Putins invasion för ondska? Det är visserligen ett begrepp som förlorat i status under senmoderniteten. Att det skulle finnas en verkligt ond kraft verksam i tillvaron, en metafysisk ondska, värjer vi oss för. Som filosofen Peter Kreeft uttryckt det: “I ett halvt århundrade har vår kultur varit lika besvärad av ord som synd, gemenhet och ondska som en tonåring blir generad av att bli sedd med sin förälder i ett shoppingcenter.” Men det är, tror jag, viktigt att man inte slarvar med orden, att vi benämner saker och ting på ett korrekt sätt. Det omätliga och alldeles meningslösa lidande som nu drabbar Ukraina är resultatet av ondska.
[ Stefan Swärd: “Putin är en antikrist” ]
Vad är då ondska? Och finns det anledning att hoppas på någon rättvisa för den som praktiserar det onda? Den österländska traditionen har varit inne på det som också är David Lynchs linje. Karmas lag gör att det onda till sist drabbar sig själv. I den västerländska teologiska och filosofiska traditionen finns en liknande tanke, men formulerad på ett annat sätt. Här har ondskan främst betraktats som privatio boni, som en brist på godhet. Ondskan är alltså ingenting i sig självt. Den har ingen egen substans eller eget vara. Det onda kan inte skapa någonting. Det kan bara bryta ner och korrumpera det från början och i grunden goda. Ondskan är alltså ytterst sett ett intet, bara ett slags tomhet.
Denna föreställning ger anledning till hopp. För det måste betyda, om vi tar tanken till dess logiska slutpunkt, att ondskan i slutändan är självdestruktiv. Den kommer till sist att tillintetgöra sig själv. Om det onda är en parasit på det goda, så kommer parasiten om inte annat att dö när värddjuret dör. Även om ondskan lyckas, om den tar död på det goda den parasiterar på, så misslyckas den ändå. Självmordet är den oundvikliga slutpunkten för all ondska. Därför, skriver Peter Kreeft, är “ondskans självdestruktion inte bara något vi kan tro och hoppas på, utan något vi kan vara säkra på”.
[ John Sjögren fann sin kristna tro via kulturen ]
Men med detta inte sagt att ondskans oundvikliga självmord inte skulle ske till ett fruktansvärt pris. På sätt och vis är det detta vi ser ske i Ukraina; hur ondskan sprider sitt avskyvärda gift, hur den på ett skoningslöst sätt bryter ner det goda, hur denna självdestruktion åstadkoms genom en enorm blodspillan och ett ituslitande av ett folk, ett land.
Och just detta, sönderslitande, är rent bokstavligt ett tecken på det diaboliska och onda. Om man plockar isär det grekiska ordet diabolos, som skulle kunna översättas som “den som förtalar”, får man fram en djupare betydelse. Ordet har två rötter: dia, som betyder “genom” eller “isär”, och ballo som betyder “att kasta”. Det diaboliska, det djävulska, skulle i en sådan tolkning alltså vara det som kastar isär. Där det onda verkar uppstår splittring. Där det goda verkar dras människor samman, där uppstår enhet.
[ Zelenskyj: “Ingen bunker kan skydda dig från Gud” ]
Inför sönderslitandet av Ukraina och inför krigets horribla realitet är det lätt att tappa hoppet. Här finns förvisso inget utrymme för någon blåögd optimism. Men kanske kan vi ändå tillåta oss, när vi betraktar den stora helhetsbilden, att känna ett visst hopp. För i slutändan är ondskan ingenting, endast en skriande tomhet, en brist på den godhet och kärlek som är grunden för allt och den verkligt skapande kraften i vår värld.
Den tomhet och totala frånvaro av kärlek som det onda är har i västerländsk tradition givits ett specifikt namn: helvetet. Och när de allt förfärligare rapporterna från kriget nu når oss blir det mer och mer uppenbart att det är just ett helvete som Putin håller på att skapa i Ukraina. Men ska vi tro på den beskrivning av det ondas natur som jag försökt skissa i denna artikel är det inte enbart ett helvete för andra, utan också för sig själv, som Putin är i färd att iscensätta. För i slutändan kommer ondskan inte kunna göra annat än att äta upp sig själv, slukas av den tomhet som den ytterst sett består av.
---
