“Natthärbärget” på Dramaten formar en bön om medkänsla för människor vars tillvaro krossas av krig. För att uthärda måste de veta att omvärlden ser deras lidande och inte överger dem. Förutom mat, vatten och mediciner behöver de hopp och tröst, här symboliserat av främlingen Luka. När de drabbade ifrågasätter Guds existens är Lukas svar likt en pelare av ljus: “Tror du på Gud finns Gud”.
Maksim Gorkijs pjäs finns sällan på teaterrepertoaren. Den anses svårspelad eftersom den skildrar stillastående liv och ingen karaktär genomgår någon utveckling. I regissören János Szász högaktuella tolkning blir “Natthärbärget” dock dramatisk och ögonöppnande. Det märks också att ensemblen är djupt engagerad. Du får som åskådare en ökad insikt om hur krig påverkar människor och hur det kan få grannar och även familjemedlemmar att vända sig mot varandra.
Vi befinner oss i ett land utsatt för ett fruktansvärt fientligt angrepp. Människors själva identitet är riven isär och ett jättelikt “VARFÖR GÖR NI DETTA MOT OSS?” fyller deras själar. Alla i publiken tänker givetvis på Rysslands krig mot Ukraina. Pjäsens fokus är ett motvilligt kollektiv – individer som tvingats överge sina hem och söka skydd i en teater.
Bland teaterfolk anses det ofta ointressant att skildra godhet på scenen med motivering att det inte finns någon dramatik i det. Ingela Olssons intelligenta och mångbottnade gestaltning av Luka motbevisar det påståendet med emfas.
Den en gång så vackra teatersalongen – en kopia av Dramatens Stora scenen – ligger i ruiner. Här är fullt med bråte, damm och smuts och isande kallt. Den anslående scenbilden kan även ses som ett varningsrop om att kulturinstitutioner och kulturutövare som värnar det fria ordet hotas när odemokratiska ledare får makten. En situation regissören själv upplevt. Han har känt sig tvungen att fly Orbáns regim i Ungern.
“Natthärbärget” skildrar kaos och desperation och apati bland människor som kriget förpassat till samhällets botten. En kvinna håller på att dö. En man riskerar amputation utan läkarhjälp. Svält hotar och alla försöker få fatt i pengar. Sprit och droger blir flyktmedel. Några i gruppen agerar som hungriga vargar och ger sig på varandra. Andra är totalt uppgivna eller försvinner in i en låtsasvärld och så finns de giriga som ser till att tjäna på mänsklig misär.
Likt en morgonstjärnas strålar skingrar Lukas närvaro och vishet för en tid kollektivets mörker. Denna främling, som först möts av stor misstänksamhet och illvilja, beskrivs ibland som en kristusgestalt. Här säger Luka att hon är en pilgrim på vandring bland människor som behöver hjälp.
– Jesu viktigaste budskap är att vi måste visa medmänsklighet. Se till att agera med godhet och snällhet mot varandra, vädjar Luka.
Samtidigt handlar hon som hon lär. Tröstar kvinnan som ligger för döden, lyckas stoppa ett knivdåd, hjälper en man att hitta en väg ur alkoholberoende och tillrättavisar ibland handgripligt dem som håller på att begå dumheter. Det verkar som om Luka har en inre glöd och kraft utan gräns. Men att även hon känner fruktan för ondskan i världen, och tvivel på att förnuftet ska segra framgår av ramaskriet: ” Var finns det ett rättfärdigt land?”
Bland teaterfolk anses det ofta ointressant att skildra godhet på scenen med motivering att det inte finns någon dramatik i det. Ingela Olssons intelligenta och mångbottnade gestaltning av Luka motbevisar det påståendet med emfas. Utan att skymma de andra skådespelarna bär hon fram berättelsen och utan att bli pekpinnemässig kräver hon och får vår uppmärksamhet.
[ Filip Backström har passion för teater och kyrk ]
Några andra i den stora ensemblen lyckas trots att de har korta stunder i blixtbelysning göra avtryck: Johan Holmberg får oss att le som en till synes timid och varmhjärtad änkling och sedan att rycka till då denne avslöjar en fruktansvärd gärning. Andreas Rothlin Svensson blir en tydlig och berörande bild av apati. Hans Klesjtj tycker att livet förlorat sin mening när han inte får arbeta och göra nytta.
För att ge publiken välbehövliga andningspauser har regissören lagt in små stunder av glädje och komik. En sådan är då alla brister ut i en härligt gungande version av sången “Just i dag är jag stark” som Kenta framförde i Melodifestivalen 1980.
En bock i kanten är att “Natthärbärget” inte känns helt färdigrepeterad trots att premiärdatum flyttats två gånger. Några skådespelare bottnar inte fullt ut i rollerna ännu. Föreställningen hade nog också tjänat på att kortas ned. Det blir med förlov sagt lite segt ibland.
Det egentliga slutet på dramat är föga löftesrikt. Det känns som om sorg och vrede hotar att falla över kollektivet tungt som en sten igen. Men så följer en överraskande epilog då ett enat folk reser sig i kamp mot förtryckarna. Ensemblen står uppradad vid det som på teatern kallas järnridån och sjunger unisont en hymn till friheten. Det är mycket vackert och berörande.
---
Fakta: Natthärbärget
- Föreställning: Natthärbärget av Maksim Gorkij
- Scen: Dramaten Stora scenen
- Regi: János Szász och bearbetning – ihop med Irena Kraus
- I rollerna: Ingela Olsson (i huvudrollen som Luka), Johan Holmberg, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Tomas Hanzon, Ellen Jelinek, Erik Ehn med flera.
- Scenografi: Márton Ágh
- Ljus: Tamás Bányai
---
