Marcus Birro var en av Sveriges mest kända kristna profiler, men försvann hastigt från kristenheten efter en privat relation. Nu berättar han om hur tvivlandet har fört honom närmare Gud och varför hans tid som profilerad kristen debattör var osund.
– Det var ett egorace, säger han.
Marcus Birro kommer in i hotellobbyn från försommarregnet som får junidagen i Stockholm att se ut som november. Om det finns några tecken på att han fyller 50 år om några dagar är det, förutom gråa inslag i det karakteristiskt mörka håret, kanske en ovanligt stabil arbetssituation: han arbetar heltid med fotbollspodcasten Studio Allsvenskan och skriver biografier vid sidan av, senast en storsäljande bok med Lasse Berghagen.
Även familjesituationen är ordnad – om än okonventionell. Där vi sitter på Södermalm har vi utsikt mot Gullmarsplan på andra sidan bron, där han bor i sin lägenhet. Hustrun Michaela bor däremot i Huddinge.
– Vi testade att bo ihop och att inte vara gifta, det funkade inte. Då testade vi att gifta oss och inte bo ihop. Det är en perfekt lösning. Om folk bara visste hur många äktenskap som skulle kunna räddas genom att inte bo ihop, säger han.
– Från början var det mest mitt ensamhetsbehov som gjorde att vi flyttade isär, att jag är en svår poetgubbe. Nu skulle hon inte vilja flytta ihop igen. Men hon älskar mig.
Ett sätt att berätta Marcus Birros liv är att han ständigt blir nedskjuten av omgivningen, men varje gång lyckas ta sig tillbaka upp. Ett annat är att han har allt för sina fötter, men varje gång lyckas förstöra det. Han har skrivit båda berättelserna om sig själv i olika perioder av livet.
Den yttre ramen är välkänd: den prisbelönte, svårmodige och tungt drickande poeten från Göteborg blev nykter, började skriva allt mer om tro i krönikor och omfamnades av det kristna etablissemanget. Han turnerade runt i svenska kyrkor för att prata om sin resa och fick en plattform i såväl Dagen som Världen i dag.
Samtidigt kämpade han med missbruket som funnits med honom sedan ungdomen. I sin bok Evangelium enligt Marcus beskriver han öppenhjärtigt ett tillfälle när han fick ett återfall i en kyrka på Öckero och hur det slogs upp i kvällspressen. Inför ett annat framträdande tog han för många lugnande piller och fick ledas till en ambulans av pastorn Tomas Sjödin.
Uppbrottet med kristenheten blev abrupt – 2015 träffade han Michaela, som då var gift med en annan man. Själv hade hans eget äktenskap just tagit slut. Relationen fick flera uppdragsgivare att backa och Birros plats i den kristna offentligheten krympte snabbt.
Vid den tidpunkten var han djupt kritisk till hur snabbt han fick gå från sina uppdrag som krönikör och talare i kristna sammanhang. Nu är han mer förstående.
– Jag tyckte det var hyckleri då och att alla var dumma mot mig, men så var det inte. Det tog lite för lång tid till den insikten. Det är klart att man inte kan ha någon som är så uppburen som samtidigt lever så, det blir helt fel, säger han.
[ Marcus Birro skriver Lasse Berghagens memoarer ]
Långt innan han blev en av Sveriges mest kända kristna hade Marcus Birro haft en gudsrelation. Som 14-åring skrev han sin signatur under raden “jag erkänner Jesus Kristus som min frälsare” i en röd bibel som han hade fått av Gideoniterna.
– Andligheten har alltid varit totalt central för mig. När jag går tillbaka ser jag att det var alltid den som kom först. Jag är uppväxt i ett ateistiskt hem men kände ett otroligt behov av att be och längta efter Gud och Jesus som barn. Det satt djupt, säger han.
Sedan följde ett alkoholindränkt årtionde mellan 20 och 30, där det andliga trycktes undan.
– Jag tog nattvard och gick i kyrkan även då, men jag var ju halvpackad för det mesta. Spriten var ett filter mot allt.
När han tog itu med missbruket och bytte stad – från Göteborg till Norrköping – tog karriären fart. Som nynykter kristen i offentligheten var han en eftertraktad debattör, föreläsare och skribent. Han ställde upp i Ulf Ekmans talkshow och skaffade sig en växande publik med sina uppmärksammade krönikor om tro. 2013 blev han utsedd till Årets förebild av Dagen.
Det gick fort – för fort. Vid ett tillfälle plockades Birro in av Ulf Ekman till ett möte.
– Det var runt 2013 eller 2014, och jag mådde väl så där. Ulf sa: “Vi måste göra någonting här och sakta tempot”. Han såg vad som höll på att hända, säger han.
Medan omvärlden såg en fortsatt turnerande Marcus Birro som med allt större patos försvarade “kristna värden” blev han allt mer frånkopplad sig själv.
– Det finns texter från den perioden som jag är stolt över, och jag hade en del fina möten med människor. Men mycket var också ett symptom av bekräftelsebehov. Framför allt blev en del texter onödigt moralistiska. Varför ska jag berätta för folk om skilsmässor och aborter, bara för att jag kommit till en övertygelse? Jag kände ett behov av att berätta för andra om det, och i dag kan jag inte begripa vad det ska vara bra för.
– Jag tappade bort mig själv. Till slut frågade jag mig: “Vad är det här för figur? Vem är det här?” Det var vidrigt.
I samma veva som han blev känd i kristna kretsar intervjuades han i en nationalistisk podd 2014. Deltagandet gav honom sparken som Expressen-krönikör. Han fortsatte att skriva texter på sin blogg, ofta med en islamkritisk udd – en period han är noga med att ta avstånd ifrån i dag – men han försvann från den kristna offentligheten i och med skilsmässan 2015.
Även om han nu går med på skälen till att han inte fick fortsätta i sin roll hade han ändå hoppats på mer stöd efteråt.
– Det finns två delar av detta. Det ena är den offentliga biten, och det var mitt eget fel. Men privat kan man ändå stötta någon som mår uppenbart dåligt. I stället fick jag en pariastämpel. Man vill inte bli smittad när någon faller.
[ Ulf Ekman om uppbrottet från Livets ord: En brottningskamp ]
Ulf Ekman var en av få som hörde av sig efteråt, och de hörs ännu då och då. Annars har han ingen kontakt med någon ur kristenheten.
– Nej, det är ingen som hör av sig. Det gick rätt fort innan de försvann.
Marcus Birro vänder blicken mot fönstret igen och ser ut i det gröna regnrusket. Bara en bit bort ligger Högalidskyrkan, dit han brukade gå in och sätta sig i kyrkorummet ibland.
– Men nu renoverar de den, så jag går sällan in i kyrkor alls nu. Bara i Italien.
Ett tag kallade han sig katolik, men han konverterade aldrig – och funderar inte längre på att göra det.
– Jag var ute och sa att jag var katolik innan jag visste vad det innebar att bli det. Jag är medlem i Svenska kyrkan och troende, det räcker för mig. Jag behöver inte definiera det mer.
Finns det inte en del av tron som också handlar om relationer med andra?
– Jag är inte där. Hela mitt liv är väldigt solitärt. Jag är gift men vi bor inte ihop, jag går aldrig på några parmiddagar, jag har egentligen inga vänner. Det är inget sorgligt i det, det har jag valt själv.
– Jag pratade mycket med Ulf [Ekman] om detta och han sa att det inte går att vara kristen utan att vara i kyrkan. Men jag har inget behov av att gå in i ett rum där alla tycker samma sak.
Även om Marcus Birro vill värna sitt oberoende mot världen finns det vissa gemenskaper han gärna ingår i. Som fotbollslaget Roma. Han börjar entusiastiskt berätta om förra resan till Rom med sin son.
– Han är också stor Roma-supporter såklart och går runt här i Stockholm där ingen håller på Roma. Så kommer han dit och det är 65 000 på läktarna och alla har tröjor med texten mai sola mai, aldrig ensam, och han får ingå i något större.
[ Världen bad för danska landslagsspelaren Christian Eriksen ]
Där är det 65 000 som tycker samma sak i ett rum.
– Ja, och där vill jag ju vara med. Det är möjligt att fotbollens rum har fyllt det behovet hos mig.
Kan du längta efter en kristen gemenskap?
– Nej. Jag blev kanske lite bränd av den delen. Tron har jag kvar, men andra människor i tron … Nja.
Sedan han lämnade kristenheten har han fått nya perspektiv på den, säger han.
– När man inte längre är i kristenheten så ser man hur otroligt marginaliserad den är, att den hotar att bli sekteristisk. Känslan när man var i den var att “nu kommer stora grejer hända” och man fyller kanske Globen någon gång. Men det händer ingenting och i Sverige går det åt motsatt håll, det krymper i stället.
Förra påsken gjorde Aftonbladet en enkät, där de frågade fem svenskar om de firar påsk av religiösa skäl. Fyra av fem svarade nej. Den femte, Marcus Birro, sa: “Ja, jag ägnar påsken åt att reflektera över vad det skulle betyda om det faktiskt är sant att Jesus dog på korset för mig. Jag är inte längre så säker på att det är sant. Men påsken är tiden för att öppna mig för den möjligheten.”
Marcus Birro nickar när han får höra citatet.
– Det är där jag står i min personliga tro i dag, konstaterar han.
– Om man som kristen inte kan pröva det man tror på med jämna mellanrum, om man inte kan reflektera över vad som skulle kunna hända om det inte är sant … Det är inga farliga tankar. Jag säger inte att det inte är sant, jag säger att det kanske inte är sant. I dag kan vara en bra dag att tänka igenom och pröva det.
Han har alltid varit en flitig bibelläsare och uppskattar Wilfrid Stinissens andaktsböcker. Han berättar om en annan bok som han läst nyligen, där uppgiften var att visualisera Bibelns berättelser – tänka dem i scener.
– Så innan jag somnade i går läste jag om Lasarus och jag började tänka: “Hur skulle jag reagera om någon som var död kom ut? Det går ju inte, men så händer det”. Sådana övningar tycker jag är spännande, i stället för att skriva texter där man bara slår fast något.
Marcus Birro har annars aldrig gjort sig känd som en nyansernas man. När han nu riktar kritik mot det onyanserade faller han då och då själv tillbaka in i polemiken – han kallar “kristenhetens syn på homosexualitet” för “avskyvärd och fel”, vilket han flera gånger upprepat sedan han lämnat den kyrkliga scenen.
Och bara ett par veckor före vår intervju har han blivit uppmärksammat avskedad från Degerfors IF när han beskrev spelarnas insats på planen som “ett bakfullt juniorlag”. Klubben var inte lika road som poddkollegorna i studion.
Varför har Marcus Birro så ofta hamnat i trubbel för något han skrivit eller sagt? På grund av hans osvikliga lojalitet till en slagkraftig formulering, om man vill vara snäll – på grund av hans tendens att ryckas med i sina egna känslosvall, om man vill vara elak.
Men när han återkommer till behovet av att röra sig bort från det polariserande verkar han ändå uppriktig.
– Jag hatar det kategoriska. Politiska debatter är på det sättet, du vet hur det är, det finns inga utrymmen. Och så var jag med ett tag, säger han.
[ Marcus Birro är tacksam till Gud trots besvikelse på kristenheten ]
Kände du att du fick åsikter klistrade på dig under din offentligt kristna period?
– Nej, jag tog på mig det själv. Det var ingen som hängde något på mig, jag såg till att skaffa mig den positionen.
– Jag snickrade en karaktär som från början var som en tändsticksgubbe men som så småningom blev större och större och till slut undrade jag “men vänta nu, vad är det här?”. Då såg jag till att rasera den gubben till slut. Det var jobbigt men det är underbart nu.
15 juni fyller han 50 år. För en som länge såg sig som ungdomens underdog är det en komplex milstolpe.
– Jag kommer ihåg min egen pappas 50-årsfest. Jag var 18 då och tyckte att han stod med en fot i graven. Jag trodde att jag skulle vara äldre inuti vid det här laget, säger han.
– Jag har en 22-årings blick som tittar ut genom ögonen men är en 50-årig gubbe i resten. Det kan vara svårt att få de två bitarna att gå ihop.
Men en stund senare säger han att vissa saker trots allt har förändrats med åren.
– Det som är fint med att bli äldre är att det är mycket öppnare, ljusare, lugnare, varsammare, värdigare. Heligare. Under tiden i den mediala kristenheten handlade allt om mig. Det var min historia, min livsberättelse. Det var bara ett egorace.
– Förut kunde jag gå in i kyrkan och prata om mig själv i tredje person. Nu går jag in med alla mina känslor av sorg och oro och svek. Jag är mycket närmare Gud nu än när jag var i kyrkan varje vecka och pratade inför 500 personer.
Men också mer tvivlande?
– Ja. Men det tror jag att han står ut med.
---
Fakta: Marcus Birro
- Född: 15 juni 1972.
- Bor: Stockholm.
- Yrke: Författare och poddare.
- Familj: Hustrun Michaela, barnen Milo, 13, och Mimmi, 11, från ett tidigare äktenskap.
---
