Konstnären Janeric Johansson har gjort internationell karriär och levt på sin konst hela livet. Samtidigt har han inte känt sig förstådd i frikyrkligheten som han fortfarande är en del av. Dagens Malina Abrahamsson har mött honom i Malmö.
Janeric Johansson aviserar på förhand att han är ett “bångstyrigt intervjuoffer”. Han önskar minst tre timmars intervjutid eftersom han har så mycket att berätta.
Jag lovar två timmar och det märks att Janeric till en början är stressad. Han finns representerad på 35 olika museer i 17 länder, är hedersprofessor vid ett universitet i Kina och har ägnat ett helt liv åt konsten. Inför intervjun har han plockat fram böcker och tidskrifter från sin karriär.
Det visar sig snart att enbart huset han bor i, är en historia i sig. Det ligger i Malmös tjusigare kvarter och är byggt 1912, i mörkt tegel. Delar av fasaden är helt täckt av ljusgröna blad. Tidigare bodde Zlatan i ett av grannhusen.
– Det är inte tack vare min konst vi kan bo så här, säger Janeric, som om han läste mina tankar.
Han berättar att hans svåger blev förmögen i IT-branschen och att han köpte huset för 20 år sedan. Janeric och hans fru Eva fick flytta in i ena flygeln och hennes åldrade föräldrar, som levt ett enkelt pastorsliv, fick bo i den finare husdelen intill.
I mitten av huset finns en sal, med långbord och kristallkrona, som fortfarande tjänar som gemensam sällskapsyta. Där har såväl Nopelpristagare som kulturpersonligheter suttit till bords, berättar Janeric.
Hans svärföräldrar är döda sedan några år och för tillfället bor en ukrainsk flyktingfamilj i huset. Barnen störtar ner för stentrappan och ut till trädgårdens studsmatta, där också Janerics egna barnbarn brukar hålla till när de hälsar på.
På en dörr i köket sitter fotografier av dem alla. Redan i bilen på väg till huset har Janeric nämnt ett av sina tre barn: “Min son Jonathan Johansson, du kanske vet vem han är?”
Visst vet jag det. Jonathan är popstjärna, uppvuxen i frikyrkan och en av dem Dagen följt flitigt de senaste åren.
Jag berättar för Janeric om Jonathans konsert i Uppsala, om hur han vägrade gå publiken till mötes när de vrålade och ville att han skulle spela hitten “Rosa himmel”. “Känner ni inte mig?” var Jonathan Johanssons svar. Sedan spelade han en låt han själv bestämt.
Janeric skrattar.
– Det där har han nog fått från mig.
Han säger att han är stolt över att sonen bevarat sin konstnärliga integritet; tackat nej till storbolagens pengar för att göra sin egen grej. Janeric är likadan.
– Jag har alltid värnat min frihet.
Sedan han var 20 år gammal har Janeric kunnat livnära sig på konsten. Sin första utställning utomlands – i Köpenhamn – gjorde han bara ett halvår in på Grafikskolan i Malmö, en utbildning han också hoppade av efter ett halvår. I övrigt är han autodidakt – självlärd. Han har alltid haft lätt att få uppdrag, i Sverige såväl som i Lettland, Israel och Kina.
Hans första inbjudan till Kina krockade dock med sonen Jonathans student.
– Jag väntade ända tills nyårsdagen med att berätta för min fru. Men när jag väl fick ur mig det, sa hon bara: Åk du, det löser sig med studenten ändå.
Vad sa Jonathan?
– Han var nog okej med det.
Till Kina har Janeric återvänt två gånger om året sedan dess. Han har föreläst vid kinesiska universitet och genom konsten kunnat tala om saker som egentligen varit förbjudna i landet, berättar han. I omgångar har kinesiska konststudenter också bott i huset som vi nu befinner oss i.
Flera av Janerics verk finns på väggarna här, det är nästan som att gå runt på en konstutställning. Han skiner upp när han får berätta om sina målningar, som ofta är flerdimensionella, vilket gör att betraktaren måste röra sig i rummet för att upptäcka hur bilden förändras utifrån olika perspektiv. Det är ett sätt för Janeric att visa att konsten är en öppen mötesplats och att det finns flera sätt att se på samma sak.
Han började teckna redan som liten, i hemmet i Vetlanda. Pappan var engagerad i ABF och när han fick hem broschyrer om olika konstnärer, bad den fyraårige Janeric sin mamma att högläsa.
– Mamma kunde ha sagt: Nej, det där är inget för dig, jag kan läsa en saga i stället. Men så var inte min mamma, hon tog mig på allvar.
Janeric visste att konsten var hans väg, men ibland kunde han höra föräldrarna prata från undervåningen om att de var oroade över hans framtid. Han berättar att han sökte Konstfack och Konstakademin, men inte kom in.
– Det var en besvikelse då, men i efterhand var det nog bra. Annars hade jag ju inte flyttat till Malmö och träffat min fru till exempel, säger Janeric men signalerar sedan tydligt att han vill byta spår.
– Nej, nu blir det så ingående om barndomen att vi inte kommer fram till det som är mer aktuellt.
[ Skönheten var avgörande för att jag skulle fortsätta vara kristen ]
Janerics syfte med att tacka ja till den här typen av intervju är att få visa sin konst, ge ett exempel på hur bildkonst kan användas i kyrkan. Han verkar ointresserad av att gräva i sig själv, men kan prata länge om sina bilder.
– Du har tagit massor av foton på mig, men det är ju konsten som ska stå i centrum. Jag vill berätta om konstens speciella språk som öppnar upp för samtal och dialog, utbrister han.
Han plockar fram en bok där teckningen “Alfa och Omega” finns med. I den har han skrivit alfabetet från A till O, format som en triangel. Han gjorde den ursprungligen 1975, för en utställning för Nationalmuseum i Stockholm.
– Den är på gränsen till propaganda, men ändå inte, säger Janeric och ber mig titta efter om jag ser vad han har gömt i bilden.
Först ser jag inte, men så läser jag en gång till.
Det står Jesus!
– Just det, Jesus är gömd där, men man måste hitta honom själv, säger Janeric finurligt.
När utställningen recenserades i DN var rubriken: “Nu har Jesusrörelsen kommit in på Nationalmuseum”. Janeric var naturligtvis på plats på vernissagen och fick se att den svenske kungen, som var där för att inviga, betraktade hans verk. Janeric smög fram för att tjuvlyssna.
– Och då sa kungen: “Det är ett alfabet, men det stämmer inte” och så plötsligt såg han och sa “Åh, det står Jesus där”. Det var lite häftigt att kungen ropade ut Jesu namn mitt i detta, säger Janeric.
[ Hennes konst präglas av livet och tron ]
Inför en soloutställning på Ryska muséet i S:t Petersburg sjutton år senare gjorde han om verket med kyrilliska alfabetet. Utställningen blev aldrig av eftersom Janeric vägrade betala de mutor som muséet krävde, men när han sedan nio år senare blev inbjuden till Lettland, där hälften av befolkningen var rysktalande, slog det honom att han kunde använda samma verk.
Detta var precis efter Sovjetunionens fall. Till utställningen på kongresshuset kom bland annat skolklasser. En av skolorna hade just tagit in Bibeln på schemat och ville att Janeric skulle berätta så mycket som möjligt om sin kristna tro. När de fick se “Alfa och Omega” häpnade de, berättar Janeric.
Själv blev han också förundrad.
Flera av barnen hittade nämligen ord i bilden, som Janeric inte hade en aning om.
– En tjej sa: “Det står ‘livet’ på femte raden, och ‘var’ på den tredje. Så ‘Var är livet’, det är det som det handlar om!” Det visade sig också att man i övre delen kan hitta orden för “vakar över” och “hålla vid handen”. Jag blev helt paff!
I dag hänger konstverket i Hyllie Park kyrkan där Janeric är medlem och sedan 25 år tillbaka är ansvarig för utsmyckningen. Han byter ut konstverken sju gånger om året, för att hjälpa kyrkobesökarna att inte fastna i det trygga och invanda, utan hela tiden mötas av nya visuella intryck. Under de senaste månaderna har han lärt känna flera ukrainska flyktingar i församlingen och visat dem “Alfa och Omega”. En kvinna upptäckte då att tavlan också innehåller ordet “Kiev”.
– Flera har blivit väldigt berörda, tagit bilder och skickat till sina vänner. “Det känns som en uppmuntran direkt från Gud”, har de sagt. Målningen har fått dimensioner jag aldrig kunde drömma om och blivit aktuell på nytt, 30 år efter att jag skapade den.
Utifrån den här typen av erfarenheter har det blivit tydligt för Janeric att Gud leder genom konsten. Därför blir han ännu mer irriterad över oviljan han upplever i frikyrkan när det gäller att erkänna bildkonsten.
– I början handlade det mest om att konst sågs som onyttigt, som bortkastad tid. Folk behövde bli frälsta, så det var bättre att evangelisera, tyckte man.
Janeric menar att kyrkan har en allt för snäv bild av evangelisation. Genom åren har han gång på gång fått se hur människor drabbats av hans målningar så till den grad att de velat bli kristna.
– När jag pratar med människor om mina bilder, till exempel på en utställning, öppnar de upp sig för mig utan att vara medvetna om det och plötsligt är vi inne i världens djupaste samtal.
– Jag är så upprörd över att frikyrkan inte fattar det här! Det är sådan otrolig grej!
Janeric lyfter händerna och skakar oförstående på huvudet.
[ Louvren kan öppna avdelning för kristen konst ]
Du verkar ha haft en kamp med att hitta en plats i frikyrkan, men ändå har du alltid varit den trogen?
– Det har inte riktigt tänkt på … jag tycker att det är lite märkligt med personer som lämnar kyrkan och nästan är sarkastiska, jag gillar inte det. Jag har ändå respekt för kyrkan och har velat vara med och förändra, även om jag haft min kamp.
En viktig uppmuntran på vägen var mötet med författaren Ylva Eggehorn, som sa: “Om Gud gett dig den här gåvan, vill han att du ska använda den, annars hade han inte gett dig den gåvan. Och om du använder den och utvecklar den, då är det lika viktigt som om du hade varit pastor.”
– Just det frigjorde mig. Jag kände: De får tycka vad de vill, men jag är säker på att det här är rätt.
Han har velat kommunicera på ett mer lågmält sätt än resten av frikyrkan, säger han.
– Kyrkan sysslar mer med propaganda än att möta folk. Man behöver liksom inte vara pang på rödbetan! Det viktiga är att människor utifrån sina erfarenheter och bakgrund får öppna sig och upptäcka att den kristna tron har något att säga som är relevant.
[ Daniel Alm: Vi har haft en för smal syn på konst ]
Vad uppskattar du i frikyrkligheten?
– Tja … det är mina rötter.
Något mer måste det väl vara?
– Som konstnär är man mestadels ensam i ateljén och det är lätt att bli lite självcentrerad, vilket nog är viktigt för att göra bra konst. Men jag behöver kyrkan för att vara mer social och utmanas av andras perspektiv.
Vad betyder din tro för dig?
– Ja du … jag är inte så väldigt religiös, läser inte Bibeln hur mycket som helst – där har jag inget att skryta med. Men jag känner starkt att Gud har gett mig en gåva i konsten.
Janeric Johansson har aldrig behövt ha ett annat jobb, vid sidan av konsten. Men nu befinner han sig i ett läge där tre utställningar blev inställda under pandemin och kalendern är tom.
– Nu ska man behöva göra sånt som alla andra har behövt göra: förnedra sig och knacka dörr och försöka visa någon bild och så. Jag tycker att det är jättesvårt, gillar inte den kommersiella sidan.
– Jag gör inte konst för att jag vill sälja, utan för att undersöka det jag själv tycker är intressant. Det är lika förunderligt varje gång jag får uppleva att andra kan ta till sig av det och bli berörda.
Janeric Johansson längtar efter att få möta sin publik och se konsten speglas i någon annans blick. På väg ut mot dörren blir vi stående i hallen vid några av hans målningar och han frågar nyfiket vad jag ser i dem.
Innan jag går ger Janeric mig en innerlig kram.
Några veckor senare skickar jag texten jag har skrivit, och Janeric gör klart för mig att han inte är nöjd. Han tycker att artikeln handlar för lite om hans konst.
Över telefon påminner han:
– Jag sa ju att jag var bångstyrig.
[ Janeric Johansson: Konsten är osynliggjord i frikyrkan ]
---
Fakta: Janeric Johansson
Ålder: 72 år.
Bor: Malmö.
Familj: Gift med Eva, tre barn och fem barnbarn.
Yrke: Konstnär.
---
