I november 2021 framförde Svenska kyrkan en ursäkt till samerna för de övergrepp som kyrkan historiskt begått, och i boken “Samiskt kyrkoliv” fördjupar prästen Birgitta Simma bilden. Dagens recensent Stig Öberg känner sig välsignad efter att ha läst.
Titel: Samiskt kyrkoliv
Författare: Birgitta Simma
Förlag: Argument förlag
Genre: Historia, kultur, teologi
I slutet av 1300-talet gav sig samekvinnan Margareta i väg från Sápmi till Malmö via Uppsala, Strängnäs och Vadstena. Syftet med resan var att vädja till kyrkan om mission i samevärlden. Sommaren 1389 mötte hon sin namne, unionsdrottningen, i Malmö och även ärkebiskop Magnus i Lund. Hennes resa resulterade i ett brev med en uppfordran till ärkebiskop Henrik i Uppsala att missionera bland samerna. Birgitta Simma berättar om Margaretas historiskt belagda resa i sin omfattande och rikt illustrerade bok Samiskt kyrkoliv – Historia, kultur, teologi.
Boken knyter an till Svenska kyrkans ursäkt för sina övergrepp mot det samiska folket. Den pågående försoningsprocessen handlar delvis om att kyrkan ska verka för att öka kunskaperna om samisk historia och kultur. Författaren, samisk präst som tidigare varit stiftsadjunkt för samiskt kyrkoliv i Luleå stift, har bidragit väsentligt till det åtagandet genom sin gedigna bok.
Samiskt kyrkoliv inleds med basfakta om samisk historia och kultur. Den berättar sedan ingående om kristendomens historia i samevärlden. Från högmedeltiden, då det, enligt Adam av Bremen, redan på 1000-talet fanns samiska kristna, fram till samiskt kyrkoliv i dag. Traditioner från den tidiga katolska närvaron i Sápmi finns ännu kvar i form av mariajojkarna, mariamaljorna i utsmyckningen och bruket att göra korstecknet.
I ett mycket intressant avsnitt skriver Birgitta Simma om samisk spiritualitet. Hon lyfter till exempel fram begreppet sivdnidit, att välsigna, som är bruket att använda den kristna välsignelsen i vardagslivets olika situationer, ofta i kombination med korstecknet. Jojken, som blev bannlyst när lutherska kyrkan intog Sápmi, har återupprättats, även om det finns vissa områden där man är tveksam till jojk i gudstjänstsammanhang.
Den samiska kulturen kommer läsaren nära genom de många gästskribenters vittnesbörd om sina erfarenheter av och tankar om det författaren beskriver i bokens olika teman. En av dessa, jojkaren och skådespelaren Elin Teilus, av skogssamisk släkt men uppvuxen i Göteborg, berättar om hur mycket jojken betyder för henne. “Jag lade mina händer på den gamla kåtaplatsen i Udtja, på jorden, lyssnade och jojken kom. Som om den väntat på mig.”
Birgitta Simmas bok förmedlar mångfacetterade och viktiga kunskaper om Svenska kyrkans historiska roll i Sápmi. I kapitlet Samiska teologiska perspektiv resonerar hon kring inkulturation och det närliggande begreppet kontextuell teologi – de dynamiska anpassningsprocesser som kan och bör ske i en missionssituation. Boken förstärker min bild av hur fjärran från inkulturation och ansatser till kontextuell teologi Svenska kyrkans möte med samisk kultur och religiositet varit.
Efter Birgitta Simmas välstrukturerade och utförliga framställning följer två fördjupningskapitel. Det första, skrivet av prästen Stefan Andersson, innehåller en sammanfattning av kyrkans mission i Sápmi som delvis är en upprepning av det redan skrivna. Det andra, av historikern Johannes Marainen, om tvångsförflyttningarna av nordsamer i början av 1900-talet, innehåller viktiga kunskaper om statens övergrepp men hör knappast hemma i boken om samiskt kyrkoliv.
Det märks att författaren är präst. Hon vill mer än att informera. Mitt i sin saklighet blir hon ibland både förkunnande och undervisande. I bokens inledning riktar hon sig till läsaren med nordsamiska orden: ” … bivddán Ipmila sivdnadusa du lohkan vásáhusaide” – “Jag ber om Guds välsignelse över din läsning”.
Tack Birgitta Simma för kunskapsbanken Samiskt kyrkoliv. Jag blev upplyst, berörd och rent av välsignad av att läsa den.
[ Efter kyrkans svek mot samerna – nu vill pionjärerna i norr satsa nytt ]
