Just nu sätts Fjodor Dostojevskijs stora roman “Brott och straff” upp på Dramaten. Berättelsen har ett djupt teologiskt tema, med synd, skuld och förlåtelse som grundpelare. Dagens kulturskribent John Sjögren har blickat in i Dostojevskijs författarskap.
“Om Gud inte existerade, skulle vad som helst vara tillåtet.”
Det är oklart om Fjodor Dostojevskij någon gång faktiskt sade eller skrev exakt de orden. Jean-Paul Sartre citerar dem i alla fall i en berömd passage i Existentialismen är en humanism. Men om Dostojevskij verkligen skrev just precis de orden spelar egentligen mindre roll, för andemeningen stämmer väl överens med en tanke som undersöks genom den ryske mästarens författarskap: Går det att upprätthålla en moralisk ordning utan tron på en transcendent men objektiv källa och garant för denna ordning, kort sagt utan Gud?
Den kanske mest berömda berättelse i vilken Dostojevskij gestaltar denna problematik är den roman som nu sätts upp i en scenversion på Dramaten, i den omtalade Oliver Frljićs regi: Brott och straff. Romanen kretsar kring den unge Raskolnikov som, inspirerad av de radikala versioner av utilitarism och rationalism som florerade i 1860-talets S:t Petersburg, och som den kristne Dostojevskij vände sig emot, mördar en pantlånerska. Han gör det inte bara för att lösa sin ansträngda ekonomiska situation, utan motiverar också sin handling med att det är moraliskt godtagbart och kanske till och med en gynnsam sak för samhället att döda en gemen person.
Men att uppfinna sin egen moral visar sig inte lika enkelt som Raskolnikov föreställt sig. Större delen av romanen skildrar den mentala nedbrytningsprocess som han går igenom efter mordet. Påskyndad av den prostituerade, troende och godhjärtade Sonja, ett slags helgonfigur som läser högt ur Johannesevangeliet för Raskolnikov, erkänner han till slut sitt brott. Han döms och skickas i romanens slutskede till Sibirien. Men det straff titeln talar om har Raskolnikov redan gått igenom; den psykiska tortyr som hans brottningskamp med skuldfrågan försätter honom i. Och just frågan om skuld, var den ligger och hur den kan bäras, är central hos Dostojevskij.
Det är en tematik som utvecklas och finner sin mest fullödiga gestaltning i en roman som gavs ut ungefär femton år efter Brott och straff, kulmen på Dostojevskijs författarskap: Bröderna Karamazov. Den bärande tanken i den romanen är en föreställning som är lika svårsmält i dag som den var när romanen först gavs ut: att “alla har skuld inför alla”.
Den dramatiska kärnan i Bröderna Karamazov är, precis som i Brott och straff, ett mord. Mordet på bröderna Aljosjas, Dimitrijs och Ivans, far Fjodor. Dimitrij blir oskyldigt anklagad och sedermera också dömd för mordet på fadern. Han vidhåller sin oskuld i det specifika fallet. Men han vet att han levt ett allt annat än moraliskt felfritt liv, och i romanens andra halva börjar hans existentiella skuld stå klar för honom. Han håller ända till slutet fast vid att han inte mördat fadern. Men när han till sist döms skyldig kan han ändå villigt ta på sig sitt straff, för han har nu i sitt hjärta insett sin stora skuld inför alla och allt.
Men detta att alla har skuld inför allt och alla, är inte det en överdriven och överspänd tanke, en alltför radikal tolkning av arvsynden? Det är nog ingen tillfällighet att Dostojevskij valt en familj som spelplats för Bröderna Karamazov. Arvsynden, såsom Dostojevskij gestaltar den, beskrivs kanske bäst som en familj. Tanken är att vi alla, genom vår gemensamma grund i Gud, är sammankopplade med varandra. Vi är alla så att säga ontologiska syskon. Systrar och bröder. Del av en gemenskap som inte går att ställa sig utanför. Vi är alla delaktiga i allt. Om vi är så intimt sammanflätade med varandra, om vi alla på sätt och vis är en enda kropp, då har vi alla också i någon mån skuld i allt som sker. Varje enskild del i kroppen har ansvar för helheten.
[ Selma Lagerlöf ställer viktiga frågor om antikrist ]
Denna föreställning om en kollektiv och existentiell skuld fråntar inte på något vis vikten av att på det faktiska och juridiska planet utröna den individuella skulden. Den individuella skulden och den av alla människor delade skulden står inte emot varandra, utan hör snarare samman och kompletterar varandra. Arvsyndstanken skärper den individuella rättskänslan.
Men Dostojevskijs stränga moral, att alla har skuld inför allt och alla, resulterar inte det i en moralism och ett fördömande av snart sagt varenda människa? Inte nödvändigtvis. Paradoxen är att det endast är ur en korrekt skuldmedvetenhet som sann barmhärtighet och äkta förlåtelse kan uppstå. En människa, eller för den delen en kultur eller ett samhälle som inte kan tala om kollektiv skuld eller gemensamt ansvar, som inte vet vad synd är, kan inte heller förlåta.
Om Dostojevskijs syn på arvsynden är radikal är hans barmhärtighet ännu radikalare.
Om Dostojevskijs syn på arvsynden är radikal är hans barmhärtighet ännu radikalare. När Dimitrijs försvarsadvokat håller sitt slutanförande inför juryn, säger han: “Men om ni verkligen vill straffa honom, grymt och hårt, med det strängaste straff man kan tänka sig, men på samma gång rädda och pånyttföda hans själ för evigt – ja, i så fall skall ni överhopa honom med mildhet och barmhärtighet.” Om man överhopar en sådan själ som Dimitrijs med kärlek, resonerar advokaten, kommer hans själ att vidgas och han kommer att upptäcka “hur barmhärtig Gud är”.
[ Utmanande när teaterskola satte upp Bibeln som pjäs ]
Samma erfarenhet gör Raskolnikov i Brott och straff. Det är i mötet med Sonjas godhet och barmhärtighet som Raskolnikov till slut inser vidden av sin skuld och förmår erkänna sitt brott. Det är en insikt som bottnar i en grundläggande biblisk paradox, att Guds rättvisa och Guds barmhärtighet i själva verket är identiska med varandra, två sidor av en och samma kärlek.
Bröderna Karamazov och Brott och straff är romaner som kretsar kring konkreta brott, där en verklig förövare existerar. Samtidigt visar Dostojevskij hur komplex och invecklad den existentiella skuldfrågan är. På sätt och vis är alla skyldiga. Alla är indragna i de tragiska händelser som utspelar sig. Händelser som är del av ett oöverskådligt kosmiskt drama. Det existerar dock en moralisk ordning som människan har möjlighet att upptäcka, att förkasta eller att lära sig leva i enlighet med. Kanske handlar alltsammans om det som Zosima formulerar i Bröderna Karamazov. “Det finns bara en räddning”, säger han, “ta sig samman och göra sig ansvarig för hela mänsklighetens synd.”
---
Fakta: Brott och straff
- Roman av den ryske författaren Fjodor Dostojevskij som skrevs 1866. Premiär på Dramaten den 24 november, i regi av Oliver Frljić.
- Berättelsen fokuserar på det mentala lidandet och det moraliska dilemmat som den fattige studenten Rodion Romanovitj Raskolnikov utsätts för. Efter att ha mördat en hatad pantlånerska, med syftet att få pengar men också att befria världen från en ond person, kämpar han med djupa samvetskval och rädsla för att bli upptäckt. Den prostituerade Sonja blir hans räddning – hon visar honom vägen till att bekänna sin skuld och ta sitt straff.
- Föreställningen är 2 timmar och 35 minuter med paus.
- I rollerna som Raskolnikov och Sonja ser vi Gustav Lindh och Electra Hallman.
---
