Rockbandet U2 har haft en makalös karriär. I en ny dokumentär möter vi sångaren Bono och gitarristen The Edge när de ser tillbaka, framåt och på varandra. En film om vänskap och hemkomst.
Jämnårig med bandmedlemmarna har jag följt U2 sedan de först dök upp på musikscenen. Jag har fascinerats, berörts och inspirerats av musikaliteten, karisman, dynamiken och engagemanget. Deras vilja att göra musik som betyder något, som gör skillnad – det som de också har häcklats för – är en viktig del i detta. Liksom deras förmåga att på ett trovärdigt sätt förena tro, andlighet och samhällsengagemang med öppenhet, konstnärlighet och relevant rockmusik.
Berättelsen bakom det som kom att bli världens största rockband är välkänd. Hur fyra tonåringar på Mountain Tempel Comprehensive School i Dublin började spela tillsammans 1976, efter att 15-årige Larry Mullen Jr satt upp en lapp på anslagstavlan där han sökte musiker till ett band. 16-åringarna Paul “Bono” Hewson och Adam Clayton anslöt, liksom 15-årige David “The Edge” Evans. Resten är, som man brukar säga, historia. De har nu spelat ihop i snart 50 år.
I den nya dokumentärfilmen A sort of homecoming möter vi U2:s karismatiska sångare Bono och bandets musikaliska motor, gitarristen The Edge. De har bjudit den amerikanska tv-showvärden David Letterman till Dublin, där de tillsammans med lokala musiker ska ge en konsert med akustiska tolkningar av U2-låtar. Filmen är, såklart, kopplad till releasen av U2:s nya album Songs of surrender, där de gör renskalade tolkningar av låtar från sin långa karriär.
Klipp från konserten på Ambassador Theatre varvas med samtal mellan Letterman och Bono och The Edge (Adam Clayton och Larry Mullen Jr är upptagna med andra projekt) och med samtal med gamla vänner till bandet. Det hela blir ännu en genomgång av den framgångsrika karriären, men med fokus på kopplingen till Irland och Dublin. Det fungerar överraskande bra; resultatet är en varm och charmerande film om vikten av tillhörighet och vänskap.
För min del kunde tiden som läggs på David Lettermans möte med Dublin kortats ned, det är mest underhållande utfyllnad, men det är intressant att lyssna till samtalen och ta del av den bild som växer fram av samspelet mellan Irlands och U2:s utveckling. Hur bandet återspeglar det Irland som “gick från svartvitt till färg” på 1980-talet och hur flera menar att U2 spelat en viktig roll för landets självförtroende och utveckling till ett modernt, öppet och inkluderande land: “U2 är en del av det som fick Irland att stå på egna ben.”
Den kristna tron har alltid varit en del av berättelsen om U2. Så även här.
Den kristna tron har alltid varit en del av berättelsen om U2. Så även här. “Vi har försökt hitta ett sätt att uttrycka vår tro på som inte nödvändigtvis är religiöst”, säger Bono. Han och The Edge berättar att de på 1970-talet var aktiva i en karismatisk kristen rörelse. “Vi tyckte de var coola, vi tyckte de var punk! Och de verkade acceptera oss som vi var.” Men snart krävde ledarna att de skulle sluta med rockmusiken och ge all sin tid åt Gud.
Detta innebar en kris, främst för The Edge: “Jag ägnade ett par veckor åt att försöka komma på vad som var rätt.” En dag tog han fram gitarren och började skriva en sång där han fick utlopp för sin frustration. Sången var den i dag smått klassiska “Sunday Bloody Sunday”, som utgår från konflikten mellan Irlands katoliker och protestanter och vädjar om försoning. Bono säger att han när han hörde låten insåg hur U2:s musik skulle kunna utvecklas och betyda något mer. De behövde inte välja mellan Gud och rock’n’roll.
U2 är en del av det som fick Irland att stå på egna ben.
Bono pratar också om hur befriande det var när han insåg att han inte alltid behöver komma med svar eller veta exakt vad han tror: “Mitt liv som artist förlöstes när jag insåg att man inte måste reda ut varenda motsägelse. Tvärtom, det bästa stället att befinna sig är faktiskt mitt i motsägelserna.”
U2 har de senaste åren ägnat sig åt att se tillbaka på sina gamla låtar, för att se vad som händer om de storslagna arrangemangen skalas bort, om de då fortfarande fungerar som sånger. Ibland har de putsat lite på dem, ändrat en del rader där de känt att det inte riktigt håller längre. Oavsett vad man tycker om tolkningarna på “Songs of surrender”, känns inställningen befriande mogen: Att våga säga “det här står vi inte för längre, så vi ändrar det” eller “det här har aldrig känts färdigt, så vi skriver klart nu”. Att våga stå för sin vuxenhet.
Här avhandlas också Bonos samhällsengagemang och aktivism. Vi har vant oss vid att se Bono tillsammans med presidenter, politiker, påvar och människorättsaktivister. Det här har ibland skapat slitningar i bandet, när det gått ut över musiken och vad de andra i bandet vill. “Jag använder det vi skapat som band till en valuta som jag kan använda inom dessa områden”, säger Bono. “De andra stöttar mig till största delen. Men jag vet att jag prövar deras tålamod.”
The Edge tonar ned motsättningarna och säger att de lärt sig att acceptera varandras egenheter och olikheter, att det inte utgör något hot mot deras vänskap. En av filmens stora förtjänster är att The Edge får så mycket utrymme och det är en fröjd att se honom så tillfreds och pratsam. Överlag utstrålar både Bono och The Edge att de befinner sig på en bra plats i livet och deras nära vänskap går inte att ta miste på.
För allra mest är det här en film om vänskap. Och trots klippen från den fina och välarrangerade Dublin-konserten är den allra finaste musikstunden när Bono och The Edge tillsammans med ett gäng gamla vänner tolkar “All I want is you” på stampuben.
---
FILM “Bono & The Edge: A sort of homecoming”
Regi: Morgan Neville
Genre: Dokumentär
Medverkande: Paul “Bono” Hewson, David “The Edge” Evans, David Letterman, Panti Bliss, Glen Hansard med flera
Streaming: Disney+
Betyg: 3
---
