I Bokens folk tecknar teologiprofessorn Joel Halldorf bokens historia. Dagens recensent Håkan Arenius hör tryckpressen dunka, står förundrad inför såväl lertavlan som läsplattan, och anbefaller att Bokens folk blir ”standardverk på alla studenters litteraturlista, läses av varje journalist och därtill används som uppslagsverk”.
Titel: Bokens folk – En civilisationshistoria från papyrus till pixlar
Författare: Joel Halldorf
Förlag: Fri tanke (432 sidor)
Genre: Sakprosa
Visst handlar Bokens folk i högsta grad om folket kring boken genom årtusenden – personregistret har mer än 500 namn – men det är själva boken som har huvudrollen. Här hävdas ingenting mindre än att bokens yttre form har omskapat historien på sin väg från lertavla via bokrulle och ”kodex” (boken sådan vi känner den) till dagens datafil.
Texten vindlar genom århundraden, tankeströmningar och tekniska innovationer. Som läsare bjuds jag med till skrivpulpeten, får hålla i kodexen, hör tryckpressen dunka och står förundrad inför såväl lertavlan som läsplattan. Jag åser häpen när någon skär sönder en gammal bokrulle i lagom fyrkanter och lägger dem på hög mellan ett par brädlappar: voilà den första ”pocketboken” – den som Paulus och hans apostlabröder kan pula ner i ränseln. Den första vågen av världsmission är därmed möjlig!
Jag hör ordmumlet från klostren tystna när denändlösaordströmmenutanavbrott ersätts av en text med ett litet uppehåll mellan orden så att de kan passera rakt in i tanken utan omvägen via stämbanden. Dessa mellanrum skapade den europeiska civilisationen sådan vi känner den, enligt Halldorf. Tanken svindlar! Och svindeln dröjer kvar när jag läser om bokens huvudroll i såväl nationernas som demokratins framväxt.
Kapitlet om Hitlertyskland borde särtryckas och spridas brett i vår samtid.
— Håkan Arenius
Bara att läsa (eller skumma?) de cirka 350 böckerna i bokens bibliografi bör ha tagit typ ett manår. Ämnesregistret har mer än hundra ämnen. Så bör också den här boken bli ett standardverk som står på alla studenters litteraturlista, läses av varje journalist och därtill används som uppslagsverk. Kapitlet om Hitlertyskland borde särtryckas och spridas brett i vår samtid.
Finns det då inga brister? Klart det gör! Ingen kan klara av fem tusen år på 400 sidor och få med allt. Men givet ramarna sammanfattas det enorma stoffet väl med hjälp av kvällstidningsprosans lätthet – utan att förlora i tyngd. Själva bokens form är traditionell men smakfull. Välfunna anekdoter, interiörer och metaforer ger liv åt den kronologiska berättelsen. Som när religiös fundamentalism beskrivs som ett försök att ”använda en hammare för att virka”.
Texten hålls samman av tre nyckelbegrepp: Format (hur texten ser ut), läsart (skum- eller djupläsning?) och ”medialt ekosystem” av böcker, tidningar, radio, tv, kloster, universitet och förlag.
Jag fängslas av de upprepade, sömlösa förflyttningarna och jämförelserna mellan tidsepoker och tekniker. Hur bibelfodralet och mobilfodralet till slut blir ett. Hur innehållet blir sökbart. Hur vi inte ens läser hela meningar, bara fragment. Och när envar blir sin egen författare, redaktör och distributör verkar Halldorf rädd att vi till slut ger upp om att skapa mening i det omätliga ordhavet och återvändertilltidenföremellanrummen.
Är nu alltså domedagen här? Håller vi, för att citera bokens slutord, på att ”falla ner i ett tillstånd mörkare än vad medeltiden någonsin var”?
Med denna ödesmättade avslutning lämnar författaren oss, låt vara med en uppmaning att bygga räddningsflottar av små läsecirklar där vi återerövrar det goda samtalet.
Gott så. Men mer hopp än så har han väl att ge ändå? Eller är detta bara en cliffhanger som pekar mot en uppföljare? Kanske är den här bokens efterord ett skelett till den?
Kom igen nu, fru Lydia (som uppges ha pushat för den här boken), säg honom att vi väntar på uppföljaren!
[ Joel Halldorf: Kanske går det utmärkt att forma lärjungar med hjälp av Tiktok? ]
