Kultur

Frågan om varför så få följer Bibeln kastas ut till Dramatenpubliken

Dagens teaterrecensent Ingegerd Rönnberg har sett “Den stora skrivboken” - ett gripande drama om barns hantering av krig

I omskakande, suggestiva “Den stora skrivboken” på Dramaten försöker två pojkar stela av sorg och fasa överleva i en tid när människor bryter mot tio guds bud - mördar, stjäl och våldtar. De skriver regler att följa. Härda själen, härda kroppen och visa inga känslor. Utan skolgång bildar de sig genom böcker de lånar av prästen.

Den stora skrivboken baseras på Ágota Kristof prisade roman med samma titel som hon skrev i exil på flykt från krig och för dramatiseringen står Jon Fosse. Regissören Sofia Adrian Jupither får berättelsen att beröra på djupet och lyckas på något märkligt vis göra den svidande vacker trots all hemskhet och smärta.

Föreställningen sticker också ut formmässigt. Den har en egenartad ton och en stiliserad spelstil. Handlingen utspelas i ett brunsmetat mörker på en plats i utkanten av världen. Mitt i den karga livsmiljön blixtbelyses pojkarna - som kan ses som oönskade flyktingar . Med sina bleka nollställda ansikten, lakoniska kommentarer och allt smutsigare skjortor är de budbärare om vad frånvaro av fred, kärlek och förståelse kan göra med ett uppväxande släkte.

Bakgrunden är att det råder krig i ett namnlöst land och en desperat mor ser ingen annat val för att skydda sina tvillingpojkar än att lämna dem till mormodern i en avlägsen by. Där långt ifrån storstadens bombattacker, nöd och svält ska de tas om hand och få äta sig mätta hoppas hon. Men mormodern, som fått öknamnet häxan av byborna, ser dem enbart som en belastning. Hon fräser att det räcker med att hon har en inneboende, officeren som deserterat från kriget.

Den stora frågan, som de kastar ut till publiken är, varför så många människor inte tar till sig Bibelns budskap utan väljer ondskans väg.

Mormodern talar aldrig med pojkarna utan skriker ut befallningar och kallar dem horungar. Ska de få mat måste de arbeta för den klargör hon. De lär sig snabbt att arbeta för födan, men får inte tillräckligt att äta trots att de vet att mormors källare är full av frukt, rotsaker och bär och på gården finns höns att nacka.

Förbindelsen med omvärlden är brevbäraren som pojkarna en dag under hot avkräver på de brev med penningförsändelser från modern som de insett att “häxan” brukar lägga beslag på.

Grannflickan “Harläppen” som vill bli deras vän bor med en mor som kriget gjort helt apatisk. Flickan lever på att stjäla och säger att det är så enkelt. Lätt som en dans bara, men pojkarna vägrar slå in på den vägen.

När Harläppen påstår att prästen förgripit sig på henne får pojkarna idén att utpressa honom. Prästen som är rädd om sitt anseende väljer att betala och vill sedan frivilligt fortsätta ge dem pengar. Men då säger pojkarna stoiskt att de inte vill ha någon välgörenhet. Inte heller behöver prästen upplysa dem om Bibeln för den har de redan läst. Den stora frågan, som de kastar ut till publiken är, varför så många människor inte tar till sig Bibelns budskap utan väljer ondskans väg.

Trots den känslokyla pojkarna medvetet fyller sitt sinne med ångrar de inledningsvis elaka handlingar som de begått. Men med tiden hårdnar deras attityd betydligt och de bygger en skyddsmur av likgiltighet för att klara av tillvaron.

Teater, Dramaten.

Länge råder en avvaktande skräckfylld stiltje i byn, men så bryter kriget ut även där. Fiendesoldater väller in besatta av att döda, stjäla och våldföra sig på kvinnor. I kaoset dyker pojkarnas mor upp med ett oväntat nyfött flickebarn i famnen beredd att hämta hem dem, men det får hon aldrig möjlighet till.

Även deras far som slagits vid fronten kommer till byn men inte för att hjälpa sina barn. I hans huvud finns bara tanken att rädda sig själv och fly till det andra landet som synes skimra bakom skogen i scenens fond. Pojkarna berättar dock att vägen dit är spärrad för flyktningar. Gränsen är befäst med taggtrådsstängsel och marken minerad. Men kanske finns de ändå en lösning...

Slutet är chockartat och outhärdligt grymt. Samtidigt visar det att två unga pojkar som växt upp så här nära och utlämnade åt varandra kan de välja helt skilda vägar i en ödesstund,

Tvillingarna - som känns sammanvuxna och vars repliker ljuder samstämt likt en monolog - gestaltas enastående av David Fukamachi Regnfors och Marcus Vögeli. Thérèse Brunnander gör inkännande mormodern till en hopknipen, ilsken och ständigt sysselsatt gumma som inte visar några som helst känslor för sin dotter eller sina barnbarn. Prästen som vill pojkarna väl och uppmanar dem att utbilda sig spelas trovärdigt av Omid Khansari.

Den stora skrivboken bidrar till att skapa förståelse för krigets vanvett och mänskligt beteende i en sådan extrem situation. Tycker ni att ni läst och hört tillräckligt om krig i dessa dagar ge ändå detta säregna välspelade drama en chans.

---

Den stora skrivboken

  • Föreställning: Den stora skrivboken baserad på Ágota Kristofs roman och dramatiserad av Jon Fosse.
  • Scen: Dramaten Lilla Scenen.
  • Regi: Sofia Adrian Jupither.
  • I rollerna: David Fukamachi Regnfors, Marcus Vögeli, Thérèse Brunnander, Omid Khansari, Ellen Jelinek m fl.
  • Scenografi: Erlend Birkeland.
  • Ljus: Ellen Ruge.

---


Fler artiklar för dig